The Secret Retreat

Jag sparkade till maskinen lätt med foten. Förbannade spel. Kul var det, men oumbärligt irriterande när man förlorar.

'    Bakom mig hörde jag en kille som frågade ägaren var ”any” knappen satt. Jag suckade. Idiot. Jag tog fram ett till mynt ur fickan och stoppade det i min maskin. Låten satte igång och på skärmen stod texten ”You get three wishes. You will fail!”

'    Efter fyra minuter hade jag förlorat igen. Då gav jag upp, jag hade slösat en hel timme på spelet. Klockan var tjugo i fyra, dags att hitta någonstans att sova.

'    Jag vände mig om och gick mot dörren, slängde en blick mot ägaren och nickade, han nickade tillbaka; här hade jag varit innan.

'    Natten vandrade mot en lördagsmorgon, och jag bestämde mig för att skåda månen en stund. Allt där ovanför var ju trots allt stället jag kom ifrån. Jag kände prövande musklerna i mina vingar under tröjan medan jag steg ut på gatan och fyllde lungorna med den ljumma och stilla nattluften.

'    När jag gick där nerför gatan så kunde tanken på att en hjord zombier skulle springa emot mig när som helst inte undgå mig. Sen att min machete som jag fick från ingenstans skulle skära igenom alla hur lätt som helst. Som de vore smör. Tanken fick mig att fnissa.

'    Det var faktiskt dimmigt ute, en spöklig dis låg tungt över alla husen och någonstans hörde jag hur en sekundvisare tickade. Månen lös däruppe någonstans, jag kunde se ljuset slå emot byggnaderna, men fortfarande var det moln ivägen.

'    Mina fötter ledde mig, jag visste inte var jag var påväg, men någonstans vettigt skulle det väl bli, jag litade ju trots allt på dem. Bredvid gatan jag gick började en å försiktigt leta sig fram och när jag riktade blicken framåt fanns där en kullerstensbro. Stället och sättet den bara fanns där var märkligt. Som om den var gjord bara för mig.

'    Längst kanterna hade den räcken i svart och fyra tända lyktstolpar på vardera sidor. Som om det inte skulle vara perfekt så var allt täckt av tjock och ljuv dimma. Jag skyndade på mina steg och var där på en halv sekund. Så fort jag satte första steget på bron så saktade jag farten och bara njöt. Ren och skär njutning.

'    Långsamt gick jag fram till räcket och smekte det med ena handen, kramade sedan om stången och höll i mig. Jag slöt ögonen och höjde huvudet mot himlen.

'    Öppnade ögonen.

'   Denna man hade ett relativt bra liv, han jobbade som konstnär och hade en lägenhet i ett höghus. Därinne hade han byggt en egen ateljé och en fotostudio då det förekom stunder han fick lust att fota istället för att måla. Han var duktig på sitt jobb, folk tyckte om hans konstverk och man kunde se dem då och då i någons hem. Han tjänade bra, och han var en ärlig man. Livet lekte för honom, kunde man säga.

'   Hans hår var mörkblont och lite rufsigt på ett busigt sätt. Han hade stubb på hakan och vid överläppen då han hade hört uppskattande kommentarer från många kvinnor om det. Han såg ut som något de flesta människor skulle klassa som lite av en snygg ensamvarg.

'   Den här dagen hade han bestämt sig för att gå ut från staden för att söka inspiration.

'   De senaste veckorna hade det gått lite sämre med försäljningen av hans verk då de var väldigt lika varann, han kunde inte komma med något nytt. Så han stängde ateljén för några dagar och gav sig ut, med bara kläder på kroppen och pengar i fickan. Staden var stor och han hade tömt den helt på idéer till sina konstverk, detta var första gången han var tvungen till att lämna den för att komma på något nytt.

'   Med vinden i håret och bilarna susandes förbi honom på vänster sida närmade han sig en viloplats, nästan vid mitten på bron. Bron var mycket lång och hade två viloplatser längst vägen, för fotgängare. Han såg en kappa fladdra i vinden bakom den stora stålpelaren som hjälpte till att hålla bron uppe. Kappan var mörkgrön och tillhörde en kvinna. Kvinnan höll en vit plastpåse i ena handen och kikade ängsligt över kanten. Hon fingrade lite nervöst i plastpåsen innan hon bestämde sig för att kliva upp på bänken så hon kunde komma upp på räcket. Kvinnan var kort så hon nådde inte med benen upp på räcket från marken. Vår man var nära nu, och han visste vad hon tänkte göra. Hennes eldröda och långa hår svepte i vinden och hon höll knappt i sig, fortsatte att titta ner och titta bort för att kunna bestämma sig.

'   ”Hallå?! Du där! Vad gör du? Kom ner, det är ju farligt!” skrek vår man i vinden och kvinnan ryckte till och vände på huvudet. Vår man sträckte ut handen sakta. ”Kom ner nu!”

'   ”Nej, du vet ingenting! Låt mig vara, gå härifrån!” skrek kvinnan tillbaka till honom.

'   Vår man ställde sig med händerna på räcket och såg ner. Vit dis fanns under dem och under det fanns det vatten. Det var så långt ner så man inte ens kunde se hur långt det var.

'   ”Du kommer ju dö om du hoppar ner!”

'   ”Det är just det som är meningen!”

'   Vinden tilltog i styrka och blåste mot dem båda, kvinnan tappade balansen och föll baklänges och blixtsnabbt var vår man bakom henne för att dämpa hennes fall. Oturligt nog fick han själv ont.

'   ”Gå inte upp där igen”, sa han, ”Ingen förtjänar att dö.”

'   ”Jo, jag”, envisades kvinnan. ”Jag vill kanske inte leva längre.”

'   ”Hur kan någon som bor i staden inte vilja leva längre? Det är ju det bästa stället i världen.”

'   ”Det vet väl inte du, du som aldrig varit utanför den.”

'   ”Och det har du?”

'   ”Ja”, sa kvinnan och ställde sig upp, ”Jag vill inte bo här, jag vill bo någon annanstans, men ingen stad vill ta emot mig.”

'   Vår man ställde sig också upp och borstade av sin rygg och tröja. Han drog ett djupt andetag och sträckte fram sin hand igen.

'   ”Har du ett namn?” frågade han. Kvinnan tvekade, strök bort en röd slinga ur sitt ansikte och tog hans hand.

'   ”Elika, har du ett namn?”

'   ”Ja. Wesley”, sa han och knyckte till med sin hand så det såg ut som en skakning. ”Tänker du fortfarande ta livet av dig, Elika?”

'   ”Inte om du ger mig en anledning att leva, Wesley.”

'   Han nickade och höjde ögonbrynen. ”Det lovar jag dig.”

'   Plötsligt böjde Elika huvudet lätt bakåt, slöt ögonen till hälften och öppnade munnen litegrann. Hon började våldsamt vifta med handen framför sig och drog efter luft. Sen blev hon vanlig igen.

'   ”Kändes som jag skulle nysa”, sa hon och log lite.

'   ”Är du förkyld?” frågade Wesley.

'   ”Jag har varit på bron i ett par dagar och det blåser ju hela tiden så ja.” Sen tog hon sats igen och nös på riktigt.

'   ”Ah, härligt.” När hon fick upp ögonen och såg på Wesley igen torkade han sig i ansiktet.

'   ”Du nös rakt på mig.”

'   ”Oj, förlåt.”

'   Wesley harklade sig och höll kvar blicken på Elika, vände på klacken och började långsamt gå tillbaka till staden. Elika sprang lite lätt efter honom och slöt upp vid hans sida. Det var ingen idé att lämna staden nu, Elika hade gett honom all inspiration han behövde.

Det behövdes en nyckel och en kod för att kunna komma in i höghuset där Wesley bodde. Han kunde koden men hade lämnat nyckeln hemma. Elika började gräva i sin vita plastpåse som verkade tom och drog fram en besynnerlig nyckel. Där det var meningen att ”tänderna” skulle sitta var det bara helt rakt och själva handtaget, delen av nyckeln man höll i när man vred om i låset, var prydd med stenar i olika färger. Hela den grundläggande metallen var guldfärgad, om fallet inte var att den var av just guld.

'   Elika stack nyckeln i hålet och bad Wesley knappa in koden igen. Det klickade till och hon vred om nyckeln och dörren gick upp. När Wesley gav henne en menande blick sa hon snabbt: ”Jag har aldrig gjort inbrott någonstans!” Wesley ignorerade henne och gick in, gick uppför trappan till åttonde våningen och öppnade dörren till sin lägenhet med en nyckel han hade med sig.

'   Det var som ett enda stort rum och ett kök som satt ihop med det. Sängen stod lite avsides men var ändå en del av rummet. På bortre väggen hängde ramar med konstverk i, allt från oväsentliga former och färger till verklighetstrogna porträtt. Under den väggen fanns tre canvasstativ, var och en med varsin duk på och en stor färgpalett liggandes på en pall framför dem alla tre. Längst väggen stod färdiga konstverk, på många rader, kategoriserade och vissa prissatta. Till höger om måleriet fanns fotostudion, ett stort och avlång vitt skynke hängde framför ett kamerastativ med en stor systemkamera på, och till höger om det låg köket. Vänstra väggen var lite annorlunda, ungefär på mitten gick väggen inåt så det bildade en ruta och där stod sängen. Alla väggar var av tegel och såg i sin helhet ut som en arbetande artists hem.

'   ”Har du mycket att stå i, Wesley?” frågade Elika och lade sin påse på hans säng.

'   ”Nu kommer jag ha det”, sa han och tog av sig jackan och polotröjan, slängde klädesplaggen på sängen och tog direkt tag i färgpaletten. Han tog fram en trälåda med oljefärger i och tryckte fram lite av varje färg på paletten, tog en pensel ur en mugg med vatten och torkade den i papper och doppade i röd färg. Han började måla röda och böljande streck på duken som var helvit. Strecken var oregelbundna, hade ingenting med varandra att göra. Elika såg förtrollat på när artisten arbetade.

'   Det gick fort, en färg här, en annan där, blanda lite färger här och smeta ut mera där. Bilden började ta form och han hade inte avbrutit sig en enda gång. Och Elika såg vad det föreställde.

'   På bilden var det en kvinna med mörkgrön kappa och eldrött hår. Hon hade ljusblåa vingar som sköt ut från hennes rygg och hennes fötter lämnade just en bro. På bron stod en man och skrek åt henne, antagligen att hon inte skulle hoppa.

Jag gömmer mig bakom min favoritbok just nu..

Ja. Hej igen. :)

Nu har min Twilight/vampyr hajp suttit tänderna i mig igen (haha). Efter en fin helg av maskerad, massa film, Twilight-maraton med mamma och dimma bestämde jag mig för att ännu en gång ta mig igenom den fjärde boken i serien om Bella och Edward. Ja.. Jag måste skräpa mig lite.

Hur som helst, historien nedan kom till just efter att jag hade läst väldigt mycket Twilight. Men den blev aldrig riktigt avslutad, så jag har bara klippt av den där jag tyckte den kunde bli avklippt. Resten är bara några rader som egentligen inte har något med själva handlingen att göra.

Woh, jag har varit så sjukt stressad dom senaste dagarna, massa med skolan och produktion nu.. Men jag känner att jag är påväg tillbaka till det gamla jag. Det som ritar, skriver och läser böcker. <3

Hoppas ni tycker om Leonard som vampyr, :)

P.S. Jag har lagt märke till att engelskan suger riktigt hårt på vissa ställen, men har helt enkelt inte orkat ändra. Och sheesh! Indragen försvann. Aja, hoppas ni klarar er.

Wicked mr Wilsworth and his thirsty Hunters

For a long time, the vampires has been crawling the streets of London. Poisoning and sticking out of the environment. A new century is near, just a few more years. This is the story of Wicked Mr Wilsworth and his thirsty Hunters of the 17:th century. The revolution of vampirehunting is just around the corner…

Leonard knew that he had to catch something this night. The clock was ticking and he couldn’t afford any mistakes. His thirst was taking over him, and soon he wouldn’t be able to control himself. He wasn’t as dangerous as a newborn, but he could still end up hurting many people. His eyes revealed what he was up to, and if anyone saw him… He didn’t want to think of the consequences .

His feet flew past the alleys of London, searching for a pray. It was going to be hard, since it was in the middle of the night, and people were afraid since they knew that their friends and acquaintances had disappeared.  But someone had to be out today? If he didn’t find anyone soon, then it would not turn pretty.

Before he knew it, a young boy stood in front of him, searching for his attention. Leonard couldn’t look him in the eyes, knowing he would scare him. Instead he pulled down his hood even more, so that the boy only could see his mouth and a little of his nose.

“Excuse me, sir?” the boy said with a frightened voice. “Excuse me, do you know the way to Fleet Street, sir?”

Leonard tried to control himself, but his thirst wanted something else. The boy, of course. So he coughed nervously a few times before he moved closer to the boy.

“Just stand completely still, lad.” His voice was silent and he barely had the power to finish the sentence. He laid his hands on the boy’s shoulders, moved even closer and revealed his eyes. They were glowing in a deep and dark red colour.

“P-please, sir...!” the boy cried. “I'm sorry if I have bothered you, but please, let me go!”

Leonard slowly approached his neck, with his mouth half-open. It was impossible for the boy to escape since Leonard strength was too much. The boy started screaming. It started low but increased in volume the closer Leonard got to his neck. And then he bit him. Hard, deep and without control. The blood rushed in to his mouth, and it tasted so wonderful. His eyes were wide open with madness, and he pressed the boy’s neck closer to his mouth, and in a few minutes, the boy was dead. But he wasn’t empty of blood. More and more came to Leonard, the boy’s skincolour began to fade to the same as Leonard’s.

He laid the boy down on the ground, still sucking his blood out, and sat down on his knees.

When his awareness returned to him, he had the power to close his eyes and open them again to find them bright blue; his ordinary eyecolour. He let go of the corpse and whiped his mouth, which was red from blood. Then he licked his lips and mumbled to himself.

“That was yummy...” He sighed of relief. He stood up and looked down at the boy. Such shame, he thought to himself. But he was happy now. His needs had been satisfied. At least for a while...

He saw the butler go in to the living room, announcing Leonard’s arrival. He heard his last name called out, and when the butler came out, Leonard went in. In the room, he found two men, one sitting and one standing beside him, dressed in tuxedos and top hats. The standing man wore a black tuxedo, and the other one a gray. Sitting opposite them, on a sofa, a lady a few years older than himself. She had a white and pink gown on, and held an umbrella in her left hand. On her head she had something that looked like a top hat, only smaller. A string of silk held it on place, and tied in the back of her neck.

“Ah, Mr Wilsworth, we have waited for you”, the sitting man said. “Please, sit.”

Leonard bowed. “Thank you, sir”, he said and took a seat next to him.

“This is lady Beatrice”, the man said, doing a gesture towards the lady. Leonard lowered his head quickly, like in a greeting, and raised it again. She did the same thing. “...and this is sir James”, he continued, doing the same gesture towards the other man. James reached with his hand over the sitting man and shaked Leonards hand. “And I am Mr Slith.”

“Pleased to meet you all”, Leonard said and gave lady Beatrice a smile. “It is a real pleasure to get to know such talanted hunters.”

“Now, now Mr Wilsworth, we have heard great things about you as well. You are at least as talented as us”, Mr Slith said.

Leonard thanked for the complement, but was still insisting that the three of them were better than him.

“You are very talented for being alone, do you know that? Our friends speak only well of you.”

“Well, I am afraid that it may not be true anymore.” Leonard felt forced to tell what he had done that same night.

“Oh yes, and why not?” Lady Beatrice spoke for the first time.

Leonards eyes looked down. “You see, my thirst took over me yesterday. I couldn’t get a hold over myself, and it ended up with me running down the streets of London in the middle of the night, killing an innocent boy.”

Mr Slith caught his eyes. “Listen, your secret is safe with us. It’s not that big of a deal either, it just happened once, right?”

Leonard nodded. “Yes...” Then he looked up and smiled. “Thank you.”

“No problem.”

Leonard shook his head, like he wanted to get rid of the thought of yesterday and finally met the three pairs of eyes. “Now then, why did you call me here?”

“We need to get rid of some murderers and newborns, and we need backup. Since you have so much experience in the area of murderers, we thought that you could be perfect for the job. We will help you, of course”, lady Beatrice said. “Since I have the most experience of newborns, you will be working mostly with me. Those two”, she did a gesture towards the men, “will take care of the other things, like spotting the victims, and collecting scents. We take care of the hunt. Therefore, we have all the fun.” Mr James and Mr Slith smirked at lady Beatrice.

Leonard, lady Beatrice and Mr Slith all stood up and waited for Leonards answer.

“I would never miss an opportunity like this, thank you. I will be delighted to work with you all”, he said and bowed. Lady Beatrice curtsied and James and Slith both bowed back. Beatrice turned her head against the two men.

“Could you please leave the room, I would like to have a word alone with Mr Wilsworth.”

“Of course, my dear”, Mr Slith said and left the room together with Mr James. Beatrice followed them with her eyes and then turned to Leonard again.

“I just want to warn you. If you accidently bump in to a newborn while hunting, do not try to kill it. Just get away as fast as you can, and I will take care of it afterwards. These people doesn’t have to get killed so fast, we have about two months to do it. So there is no rush if your pray slips away a few times. Just watch out for the newborns.”

“How do I know that they are newborn then?”

“Their eyes are filled with madness, red as you have never seen. Trust me when I say that you will notice if it is a newborn or not if you see one.”

Leonard felt a shiver down his spine. “Thank you for the warning, miss.”

Lady Beatrice nodded quickly and floated past him. Leonard had to turn around to see her.

Then he grabbed her hand and kissed it smoothly.

“I am looking forward working with you”, he said and smiled at her. Her perfect looks gave him a smile back, assuring him that she would enjoy it too.

Slith and James came through the door.

“So, do we have an agreement?”

“We sure have, sir!” Leonard grabbed now Mr Slith’s hand and shook it a little. “A pleasure doing business with you.”

It was late evening, but people were still outside. Drunk from the gin and the whiskey, men were still wandering the streets, looking for a woman to take home. Of course, very few times did a woman follow that drunk fool, unless she was drunk herself. Among these... festive people was a man called Oscar Abraham. Oscar had been to court many times, since he had killed his own wife while being drunk. But he had a whiteness: his brother. His brother, who had also been drunk that night Oscar killed his wife, lied in court saying that Oscar’s wife had taken her life herself. Since he was the only whiteness, the judge had to believe him. There were no proof, strangely enough, and Oscar was released. But still the police have their eyes on him, and if he would do the smallest thing he would be sent straight to jail.

Oscar Abraham was being hunted by Leonard Wilsworth.

Leonard was sitting as quiet as the night on the roof of the bar that Oscar had just left. He was looking down on his victim, just longing to bite him, but he mustn’t yet. Beatrice hadn’t located any of the newborns yet, and she was sitting on the roof opposite to his. There she melted in to the shadows, knowing that only her eyes were visible, but they also weakly glowing. She was a disguised murder-machine, and wouldn’t let anyone come in her way. Humans and vampires alike.

Oscar was stumbling away from the crowd, out to a closed market. With all the stands there, the job would be easy.

Leonard’s yellow eyes met Beatrice’s and she nodded carefully. Leonard licked his lips, but at the same time he felt disgusted, since he knew what that man had done. The politeness where over, and from now on it was all about eliminating the victims. Leonard and his new-found friends where not murderers. They helped the society, and every town had to pay it’s price. This is what he was meant for, and he loved it.

Beatrice stepped out of the shadows and jumped like a cat down from the building. On the back to get avoid getting caught. Leonard knew that the time had come. He too jumped down from his building like a cat, and started to move towards his victim. Oscar wasn’t worth being called by his name, he was just a target, something without value.

When Leonard rounded a corner, Beatrice stood by the wall, nonchalant checking if her nails where clean.

“You are doing great”, she said fast and quiet. “I am impressed.”

“There is more to me than the eyes sees”, Leonard replied and smiled. “I want to kill him now, Beatrice.”

She looked at him. “Just wait until he is out of hearing-range for the others.”

“I think he is way more away than that”, Leonard said and looked past Beatrice trying to find Oscar with his eyes. “I can’t see him.”

“What?” Beatrice said and quickly turned around. She quickly scouted the whole market to find that Oscar was missing. “How did he get away so fast?!” She ran out to the market, followed by Leonard, quickly running between the stands, looking for Oscar.

“You are right, he is gone...”, she admitted and looked up in the sky. Then her nose wrinkled and she looked at Leonard again.

“What is it?” he asked.

“I smell... newborns.”

How fast one hunt can change to another is remarkable. One moment you are chasing a drunk human, then the other you are chasing a bunch of mad and newborn vampires.

“There are three of them, all very hungry”, Beatrice shouted while running through a sleeping London. “I might be able to handle them all by myself, but if you help me it will go faster. Do you think you can do it?”

“I will try, I mean, how hard can it be?”

“It is harder than you think, sir”, Beatrice said and laughed. Leonard laughed with her, even louder.

The two vampires’ shadows were hardly visible, since their speed was most unnatural. If you this day happen to stand in one of London’s alleys, you would probably just see something black swoop by, and think that it was either you blinking or that a cloud covered the moon for just a split second.

The newborns were located in the centre of London, confused by the buildings. Leonard and Beatrice arrived and a battle started raging immediately. It was very loud, but the two of them tried to keep quiet and kill them without waking anyone up.

Beatrice caught one of the newborn’s neck and swung herself up on his shoulders, grabbed his head and broke his neck. The newborn fell to the ground and Beatrice landed standing on the ground. Leonard was growling at one of the newborns, warning it to back off. He looked sideways on Beatrice, seeing that she was taking care of the other remaining newborn. Beatrice did the same thing to him as she had done to the first, and met Leonards eyes. She was leaving the last one to him.

He looked at the newborn again, just wanting to jump over him. He moved a bit closer, moving in a circle around the creature. Beatrice was moving closer now as well, and they both moved around the newborn. Beatrice was counting.

“...ninetyseven, ninetyeight, ninetynine...”

Leonard was getting ready and the newborn eyes were looking from Leonard to Beatrice and back to Leonard. They were filled with madness and confusion, but they were about to fade. Beatrice counted.

“...one hundred...”

Leonards arms and legs twitched once and Beatrice jumped over the newborn so that he fell to the ground. Beatrice was holding down his body, and Leonard rushed over to them. She was holding his head against the ground and looked Leonard deep in the eyes. Without looking he did it quick; he stamped as hard as he could on the victims head so the skull crushed against the stony ground. The three newborns were dead.

“This is not what we came here to do”, Beatrice said and stood up. “I hope you understand that.”

“Yes, miss”, Leonard said. “But I love the way you look when you fight.” He gave her an honest smile and she smiled back.

“Sir, this is not suitable at the moment”, she tried to say without giggling. “I am not that type of woman.”

Leonard ignored her and moved closer so that he could grab her hips and pull her against himself. Their lips met in a passionate kiss and separated. His hands held her hips so that she couldn’t run away, and her hands dug in to his hair, feeling every part of it. Their bodies moved closer, pressing against eachother and Leonard dared to take his hands of her hips. Instead he laid them around her, pushing her even closer towards him, feeling her cold breath inside of his mouth. Beatrice was answering every move that he did, by kissing him back.

The game continued, back and forth, back and forth until Beatrice let go of his mouth, standing in his arms and looking at him, smiling.

“So the great lady Beatrice would take just <i>any</i> man?” Leonard said and licked his lips, already missing her flavour.

“You are not any man, Mr Wilsworth. In fact, you are not a man at all.”

Leonard raised one of his eyebrows.

“You are a vampire, lad. And that is not going to change.”

“Lad? I think I am old enough not to be called that anymore...”, he said.

“Hmm, maybe”, she smiled. “At least you are younger than me.”

He gave her a big grin and kissed her again, smiling within every kiss. Then she laid her head against his shoulder and her arms around him, pushing him closer to herself.

“I never want this to end, Leonard. I just want to hold you close to me and never let go. I want to feel your scent, fell your hand against my hair, against my skin, touch your lips with my own, and always be with you. I want to hunt with you, kill just for fun, and never work for anyone again.”

“Beatrice?” Leonard took her shoulders and held her in front of himself. A few tears had fell down her cheek, but she was still smiling at him.

“I don’t want this to end either. I will do all those things for you, you just have to make me one promise.”

“Yes, yes, anything!”

“Do you want to do the honours of being the first member of my group?”

Beatrice’s eyes went glossy.

“Y-yes, of course!”

“Thank you, Beatrice.” He smiled and huged her tight. When he let go of her she wiped a tear of her cheek and kissed him.

“The sun is on it’s way up, we’d better get away from here”, Leonard whispered in her ear.

“What are we going to do about the corpses?” Beatrice looked back at the three dead vampires lying on the ground.

“The sun will dry them out, they will be gone before anyone wakes up, drifting in the wind.”

Leonard laughed quiet.

“Come, I want to show you where I live”, Leonard said and lifted Beatrice up in his arms. Then he started to run. His goal was to reach his home before anyone in town woke up.

Cha cha ~
Nu lägger jag äntligen (?) upp nästa kapitel. Nu får man reda på lite mer om vad det egentligen är som pågår men allt är ändå fortfarande ett litet mysterium för Leonard som inte verkar fatta någonting. Jag har själv inte läst igenom kapitlet så om det är stavfel vet ni varför. Mycket upprepning har jag dock märkt..
Funderar på om jag ska skriva en filler, sånt är alltid roligt. Har så många idéer som inte kommer med i boken, bara korta noveller med karaktärerna med. Ska nog lägga upp den som jag skrev om Leonard när han är vampyr i London. :] Engelsk och heter Leonard and his Thirsty Hunters.
Ha det så kul med att läsa denna nu då tills dess. ^^
Och vore tacksam om ni lämnade kvar en liten kommentar, så jag ser att det är fler än Herr Krabba som läser. :]


Stonehenge
Följande morgon blev kort för Leonard. Han blev väckt tidigt och åt frukost med sina föräldrar som var väldigt uppspelta. De tyckte väl att det skulle bli kul att träffa nya människor, men inte Leonard. Bara han fick se Stonehenge och ha på sig monokeln och västen.
   Leonard, Katie och Roger åkte sent på morgonen och Leonard satt i baksätet med västen på överkroppen och monokeln i fickan precis som han hade lovat sig själv. Det var inte så långt till Stonehenge från utkanten av Amesbury. Under bilfärden fick Leonard se staden inifrån och han tyckte att det såg ganska mysigt ut.
   Hans pappa parkerade bilen på den officiella parkeringsplatsen ett hundratal meter från Stonehenge. Det var ett mycket vacker landskap som sträckte sig långt bort mot horisonten och när han tog på sig monokeln blev han genast varm i kroppen. Leonard och hans föräldrar steg ur bilen och började gå.
   Efter bara någon minut var de var de framme vid de många stenarna som reste sig över marken. Det var otroligt att se Stonehenge genom monokeln; Leonard tycktes nästan se som en svag blå aura runt stenarna. Men de sprakade och glittrade lika mycket som resten av världen.
   Bredvid stenarna stog en folkmassa på kanske femton personer. Alla såg trevliga ut, pratade och skrattade med de andra. Katie och Roger blev väldigt ivriga (som vanligt) och småsprang fram till deras så kallade grannar. Leonard gick sakta efter, knappt medveten om att han hade blivit lämnad själv. Han brydde sig mest om att utforska världen genom monokeln. Eftersom det bara var öppet landskap så långt han kunde se så var det inte enkelt att urskilja något nytt, men allt var spännande att se. Från marken han såg reste sig en slags ringlande rök som tinade bort ju högre den kom. Röken skiftade färg hela tiden och var hypnotiserande att titta på men Leonard skakade av sig transen och fortsatte framåt, lite snabbare den här gången.
   Han fann sina föräldrar i full färd med att mingla med alla samtidigt och det verkade inte finnas några barn så vitt han kunde se. Leonard ställde sig frånvarande bakom sin mamma och vände sig med ryggen mot henne för att se på stenarnas mystiska aura. Den var som röken, men den bytte inte färg. Den var blå hela tiden. Lite ljusare i kanterna och mörkare längre in.
   Leonard slet åt sig blicken igen och koncentrerade sig på människorna runt omkring honom istället. De såg väldigt normala ut; bar tjocktröjor, jeans, svarta jackor och var antigen blondiner eller brunetter. Någon var yngre än den andra, några var gifta, någon hade med sig sin hund. Alla pratade och hade roligt medan Leonard betraktade dem genom monokeln. Det var något annorlunda med dem, det var säkert. Men han tog av monokeln och de såg återigen ut som vanliga grannar. Det var speciellt en gång då han precis hade tagit av sig monokeln och tog på sig den igen då han såg någonting bakom folkmassan. Någon som var lika reserverad som han.
   Böljande rörelser. Otroliga färger som alla någon gång skiftade i brunt. Glittrande och skimrande men ändå matt. En fot lyftes några centimeter från marken och studsade tillbaka bara för att nästa skulle lyftas. Han följde blicken uppför benen och såg en svart klänning snurra. En arm blev till två. Vita ärmar fanns på armarna men de satt inte fast i klänningen. Brunt hår som tillhörde ett visst ansikte som han hade sett förut.
   Flickan dansade fridfullt och lite frånvarande sakta mot Leonard som inte kunde släppa blicken från henne. Hon såg ut att vara i Leonards ålder och hade porslinsvit hy.
   Han bestämde sig för att sätta sig ner på gräset och inte bry sig om flickan. Han antog att hon hade fått syn på honom eftersom några sekunder senare såg han hennes fötter framför sig.
   ”Hejsan!” sa hon och gjorde en liten piruett. Hennes röst var len som sammet.
   ”Hej”, sa Leonard och såg upp på henne.
   ”Är du det enda barnet här omkring?”
   ”Ja, jag antar det.” Leonard ryckte på axlarna.
   ”Vad heter du?” Hon lade huvudet på sne.
   ”Leonard. Du då?”
   ”Du kan kalla mig Allie!” sa hon och gjorde en till piruett som såg gladare ut.
   En blixt for genom Leonard. Han såg en massa möjligheter men ville vara på den säkra sidan. Han skulle låtsats som ingenting tills han hade riktiga bevis.
   Allie böjde sig ner och studerade monokeln. Det störde Leonard lite, men han sa inget.
   ”Dig har jag inte sett på länge.” sa hon reserverat och inte till Leonard. ”Hur hittade du den?” Det blev tyst en stund.
   ”Jag öppnade paketet.”
   ”Jaså?” Allie gav Leonard ett förvånat uttryck. Sen log hon, ”Du var mig en smart en. Jag trodde min syster skulle hitta den…”
   Nu var det bevisat att detta var den Allie. Som hade levt bland älvorna och skrivit ett brev till sin syster. Gömt monokeln på vinden och blivit avbildad på en målning som fanns i taket i Leonards badrum.
   ”Jag tror att din syster är död”, sa Leonard lite tyst.
   Allie höjde blicken mot himlen och log lite snett. ”Jag antog väl det. Man ska inte sörja för länge…”
   Båda var tysta en stund innan Allie tog sig till orda.
   ”Men det ska vi inte deppa över nu! Kom, jag vill att du ska träffa någon.” Hon sträckte fram handen och Leonard tog tag i den som stöd för att ställa sig upp. Allie började dansa iväg från folksamlingen och Leonard följde efter på avstånd. Hans föräldrar verkade inte märka att han var på väg bort.
   Efter fem minuters vandring på det stora fältet och betraktande av Allies hypnotiska danser stannade hon och började vissla upp i luften. Leonard saktade in och stod till sist helt stilla. Allies hår blåste med vinden, böljade och såg mycket vackert ut genom monokeln; det omgav henne och skiftade i många bruna nyanser. Hennes klänning blåste också med vinden och lekte tillsammans med hennes hår. Hon blundade och visslade en enkel melodi. För övrigt var det tyst. Inte ens den starka vinden hördes.
   Det gick ett tiotal sekunder innan vinden blåste till riktigt ordentligt och Allies hår böljade kraftigt upp i luften. Det var nära att Leonard tappade balansen men Allie stog kvar med händerna knutna bakom ryggen, med ögonen slutna, visslandes.
   En gestalt började avbilda sig bakom henne som blev allt tydligare och tydligare. Leonard kunde urskilja hår, längd och kurvor från kläder. Strax kunde han också se att det var en pojke, kanske femton sexton år, och han hade jeans och en skjorta. Över skjortan hade han en lång svart kappa med fickor som han hade händerna i. Hans hår var brunt och han var lite lik Allie. Leonard antog att detta var hennes bror.
   När den så kallade framhävningen var slut, slutade Allie vissla och vände sig om. Hon blev glad, det märktes på henne.
   ”Hej Jack!” Hon sprang fram och kramade honom. Leonard började osäkert röra sig framåt och Jack vände blicken mot honom. Jack gick fram till honom och sträckte fram handen för att hälsa.
   ”Trevligt att träffas. Mitt namn är Jack Collar.” Han log lite snett när Leonard tog i hand.
   ”Hej, jag heter…”
   ”… Leonard Thomas Wilsworth, blodgrupp AB+, kroppstemperatur 36,8 °C, födelsedatum 2 november
1994, uppvuxen i London tillsammans med dina föräldrar”, avbröt Jack honom. ”Har ingen aning om vem du är!” sa han sen med ett stort leende. Leonard bara stirrade på Jack.
   Allie gick mellan dem.
   ”Jack är som en vandrande Encyclopedia. Han kan allt om en person bara han rör vid dem och sen måste han rabbla upp allt bara för att visa upp sig”, sa hon och skrattade lite.
   Leonard nickade sakta.
   ”O-kej… Jag visste inte ens själv vilken blodgrupp jag hade.” Det sista sa han med ett litet skratt.
   ”Åh jo, en av de ovanligaste också … Tror jag”, sa Jack och flinade. ”Men varför kallade du på mig?” fortsatte han och vände sig till Allie som höjde ena ögonbrynet.
   ”Han har monokeln, ser du väl!” viskade hon lite högt.
   ”Jaha, jo det är viktigt…” sa han tyst och sneglade på Leonards högra öga där monokeln satt.
  ”Försök bara att behärska dig”, viskade Allie tystare än någonsin med ögonen som knivar i Jack. Han nickade lite skakigt och vände sig tillbaka mot Leonard.
   ”Så vad kommer hända nu?” frågade Leonard. Han tittade upp lite och såg att solen stog i topp; det hade redan blivit mitt på dagen.
   ”Först måste vi hitta ett ställe där jag kan vila litegrann och där vi kan prata. Arthur har tagit slut på mina krafter helt och hållet, förstår du…” sa Jack med en min när han nämnde namnet Arthur.
   ”Jag vet var vi kan vara. Det ligger inte så långt här ifrån”, sa Leonard och pekade åt det håll där Stonehenge låg. Jack gjorde en grimas och såg på Allie.
   ”Måste vi gå? Jobbigt.” Det gick mindre än en hundradels sekund så var han borta. Leonard kunde på något sätt inte få fram ett ord även om han hade blivit lite van vid det som händer.
   ”Han genomgår en process bara. Det är ingenting märkvärdigt, han kommer vara framme när vi är det. Han tycker inte om att gå…” förklarade Allie och tog Leonard under armen.
   Medan de gick kom Leonard på massor med frågor som han kunde ställa till Allie. Men han valde bara en utav dem.
   Han såg ner i marken och följde en osynlig, påhittad linje längst med gräsplätten. Såg upp på himlen och gjorde samma sak. Såg på Allie från de barfota fötterna, uppför vaderna, knäna, låren, höften, midjan, magen… Stannade upp och såg rakt fram igen.
   ”Är du och Jack släkt?”
   Allie vände huvudet mot Leonard med en nyfiken blick.
   ”Va? Nej då, vi är bara vänner. Jag träffade honom hos älvorna. Han säger att han inte vet vart han kommer ifrån eller nått sånt, fast jag tror inte helt och hållet på honom. Trodde du vi var syskon?”
   ”Ja, jag tyckte att ni var lite lika på något sätt…”
   Allie skrattade till. ”Sånt händer när man tillbringar mycket tid hos älvor”, sa hon och log vänligt mot Leonard.
   ”Vad menar du?”
   Allie log. ”Jo, när man är med älvor förändras man. Utseendet blir mer... ömtåligt. Hyn får en lite annan färg och håret också. Även om skillnaden inte så stor märker man det. Och eftersom vi båda är med älvorna så förändras vi likadant.”
   ”Jaha...” Leonard såg fram igen och märkte att det bara var ett tiotal meter kvar till folksamlingen och hans föräldrar. Allie släppte Leonards arm och sprang mot stenen som var den fjärde största och som var längst bort från folksamlingen. Leonard såg efter henne och försökte sen se om han kunde hitta sina föräldrar. Det kunde han inte så han sprang iväg efter Allie som redan stog och pratade med Jack.
   ”... Sastax kommer att hitta honom. Åh, hej Leonard!” sa Jack när Leonard var framme. ”Hade ni en trevlig promenad?”
   Leonard nickade lite osäkert. ”Jo, visst. Det var roligt...”
   Jack skrattade till. ”Så bra då.” Han slängde sig ner på marken och sträckte ut sig som en utvilad katt. Allie gled ner bredvid honom och satte sig skräddare. Leonard såg förvirrat omkring sig men satte sig sen försiktigt ner. Han väntade på att någon av dem skulle säga något men det hände inget så han tog till orda själv.
   ”Allie, vill du... ha tillbaka... monokeln?” sa han med smått nervös röst. Allie vände huvudet mot Leonard och såg lite frågande på honom.
   ”Va? Åh, nej nej. Den är din nu eftersom Annie dog och inte kunde hitta den.” Hon log snett.
   Leonard tog av sig monokeln och betraktade den en stund. Sen när han skulle se tillbaka på Allie var hon inte där. Han ställde sig hastigt upp och började flacka med blicken omkring sig.
   ”Allie? Allie! ALLIE!” ropade han så högt att vissa från folksamlingen vred på huvudet åt hans håll.
   Sen hörde han en mycket svag röst nerifrån.
   ”Dummer Leonard, ta på dig monokeln igen!” Han kände att något ryckte i hans kläder men det fanns inget där. I varje fall lydde han rösten och tog på sig monokeln igen. Då såg han Allie hålla i hans väst vid sina fötter. Leonard pustade ut.
   ”Åh, jag trodde jag hade vaknat upp från en dröm!” skrattade han. ”Du, vem är Annie föresten?”
   Allie höjde ena ögonbrynet. ”Annie, min syster? Det hör du väl, Annie, Allie. Det låter ju nästan likadant.”
   ”Jaså!” sa Leonard medan han rättade till västen. ”Att jag inte kan fatta enkla saker som det...” Han dunsade ner på marken igen.
   Jack vände på sig och suckade glatt. ”Jag hoppas att du kommer vara med oss ofta, Leonard. Jag har verkligen jättekul.” Han skrattade till och Leonard gjorde en grimas.
   ”Men jag har fortfarande inte fattat vad det är ni behöver mig till”, sa Leonard och ryckte på axlarna.
   Nu var det Jacks tur att förklara saker och ting.
   ”Jo, du förstår Leonard. Det som du bär där framför ögat är en slags portal, fast ändå inte, till den värld vi lever i. Som du kanske märkt är det mycket sällan kallt hos oss och allt är mycket vackrare på ett väldigt speciellt sätt. Men att se vår värld är inte det enda den där lilla jäkeln kan göra. Den kan se vem en person är egentligen, inombords. Den funkar alltså på vanliga människor som till exempel dina föräldrar, men det är inte lika enkelt som att bara se på dem genom monokeln. Nej, man måste verkligen vilja, koncentrera sig och liksom endast tänka på det. Alla andra tankar måste vara borta ur huvudet.”
   Leonard analyserade vartenda ord Jack sa och tvingade in det i skallen. ”Är det något mer jag behöver veta?”
frågade han sen. Jack slöt ögonen och nickade svagt. ”Ja... Du får absolut inte, vad som än händer, lämna ifrån dig monokeln. Inte till någon, inte ens Allie eller dina föräldrar. Och mig ska du hålla dig borta ifrån helt och hållet!” Han skrattade överdrivet. ”Ta inte illa upp”, lade han snabbt till.
   Leonard log lite och blinkade till. ”Nej då, jag förstår. Så vad är det ni vill att jag ska göra?”
   ”Jo, du ska hjälpa oss – och älvorna – att förgöra dem...” Allie viskade nästan meningen och Leonard höjde ögonbrynen.
   ”Hon menar Sastax”, sa Jack och flinade lite. Han puttade till Allie. ”Det är ingen här.” Han vände sig mot Leonard igen. ”Det skulle vara bra om du kunde vara med oss hela tiden, eftersom vi inte vet när Sastax kan komma.”
   Leonard såg mot folksamlingen långt borta och på sina föräldrar. Sen såg han ner i marken med ledsen blick. Han föräldrar skulle inte bry sig om han var borta några dagar. De vet ju att han skulle kunna klara
sig själv.
   ”Det kan jag säkert ordna. Mina föräldrar bryr sig inte särskilt mycket om vad jag gör.” Han log misstroget.
   ”Bra. Är det något mer du behöver veta?” sa Jack.
   ”Hmm. Ja, när du säger det så... Hur exakt ska jag besegra de där Sastax? Jag har ju bara mig själv och monokeln.”
   Allie lade handen på hans axel och log. ”Det är det enda du behöver.” Sen försvann både hon och Jack.

Hai alla glada läsare (Herr Krabba)~!
Detta är det andra kapitlet ur min bok, hoppas ni gillar det! Ciao, <3

Försvinnande paket och skimrande färger
Morgonsolen lös starkt in i rummet där Leonard sov. Det var fortfarande tidigt på morgonen och höst, men solen verkade inte ge sig. Den hade legat på riktigt rejält den morgonen och hade värmt upp hela Leonards täcke. Det var omöjligt att sova i den värmen och mycket motvilligt öppnade han ögonen väldigt sakta. Det första han såg var det enorma fönstret och sen sina lådor som var ställda i ett hörn.
   Rummet var litet i sig, men tillräckligt stort för att kunna användas som ett mini-bibliotek. Bara ett par hyllor fattades och kanske en skön fåtölj med ett litet bord och en lampa. Fantasin skenade iväg för Leonard men han visste att det aldrig skulle hända; inte ens alla i familjen tillsammans hade så mycket böcker. Själv hade han många böcker men långt ifrån ett helt bibliotek.
   Utan förvarning hoppade han ur sängen och försökte öppna luckan i taket. Det gick såklart inte så han sprang ut ur rummet och nerför trappan till köket där han hoppades hans föräldrar var. Det var de inte. Han sprang till deras rum. De var inte där heller. Var kunde de vara? Han tog på sig sina skor och gick ut i trädgården. Där var hans mamma i full färd med att plocka äpplen från marken och lägga dem i en skottkärra.
   ”Roger, kan du hjälpa mig?” ropade hon till Leonards pappa. Och när han såg sin pappa kunde han inte hålla sig för skratt. Hans pappa hade på sig en vit dräkt med gröna blommor på, gula gummihandskar och höll en kratta i ena handen. Och om det inte skulle vara nog hade han en stråhatt på huvudet och ett hjälplöst uttryck påklistrat på ansiktet. Leonard brast ut i gapskratt.
   ”Vad behöver–”, började han men lade sedan märke till Leonard, ”… Vad skrattar du åt?!”
   ”Du ser ju inte riktigt klok ut, pappa!” sa Leonard som skrattade så mycket att han hade börjat gråta.
   ”Men ärligt talat Leo, så kul är det inte…”, försvarade hans pappa sig själv.
   ”Jo, det är det!”
   ”Ursäkta?!” sa hans mamma med en hög ton. ”Jag behöver hjälp här.”
   ”Javisst”, sa hans pappa och hjälpte Leonards mamma tömma skottkärran i en komposthög framför deras häck som skilde de åt från skogen.
   När Leonard äntligen hade slutat skratta kunde han prata normalt med sin pappa. Nästan.
   ”Kan du hjälpa mig med att öppna luckan i taket?”
   ”Kan du inte göra det själv då?” sa hans pappa frånvarande.
   ”Nej, jag är för kort”, mumlade han.
   ”Jaså, jaha…” sa hans pappa ironiskt och gick före in i huset och upp till Leonards rum.
   ”Tackar!” flinade Leonard medan de gick uppför trappan.
   Hans pappa öppnade luckan åt honom och gick iväg så fort som möjligt. Leonard suckade med ett leende och klättrade upp för stegen. Han tände lampan och började genast leta efter monokeln. Han visste vilka två lådor han hade kollat i och han visste också att monokeln inte låg i någon av dem. Han tog fram brevet igen och läste att hon hade gömt den någonstans på vinden. Den kanske inte låg i någon låda? Han började leta mellan soffkuddarna, under lampan och under tyger som låg utspridda på golvet. Men han letade försiktigt om han skulle råka tappa monokeln på golvet omedvetet ifall den låg mellan någon av filtarna, vilket den inte gjorde. Han stönade till högt och slöt ögonen. Jag får inte ge upp! Öppna ögonen, Leo!
   När han sköt upp ögonen igen föll hans ögon först på fönstret och sen på det som fanns under det.
   Ett litet brunt paket med brunt snöre runt om. Om Allie menade att monokeln var gömd hade hon nog varit blind. Leonard började beslutsamt gå mot paketet och skulle precis böja sig ner och ta det när det plötsligt försvann. Hans spärrade upp ögonen och någon, eller något, sparkade till honom i ryggen. Han föll framåt och vände sig snabbt om, men det var inget där. Han såg ner på golvet och där låg paketet som det hade gjort under fönstret – helt stilla och inte levande. Han gjorde ett halvhjärtat försök i att slänga sig över det men paketet försvann igen och dök upp på ett annat ställe. Samma sak upprepades kanske tre eller fyra gånger. Leonard började bli irriterad. Han var på väg att ge upp när paketet hamnade i hans knä. Han andades andfått och lyfte sakta handen för att göra ett försök att röra paketet. Det ryckte till lite, men försvann inte. Han log åt sin seger och började ta bort snöret. Han drog bort det bruna pappret som omgav paketet och fick se ett till papper. När hans fingrar snuddade vid det ekade det en röst.
   ”Ett skrin utan gångjärn, nyckel och lock. Gyllene skatt rymmer det dock. Ett fint litet hus, utan fönster och port. När ägaren vill ut, krossar han det fort.”
   Leonard ryggade tillbaka när han hörde den dova rösten som ekade på vinden. Han förstod inte riktigt vad det kunde betyda så han provade att röra vid pappret igen. Samma sak hände, men denna gången lät rösten lite argare. Leonard tänkte efter. Ett skrin utan gångjärn… Hus utan fönster och port… När ägaren vill ut krossar han det fort… Vad kunde det betyda? Det kanske handlade om det som fanns i paketet. Men det kan man väl knappast krossa? Nej, det måste vara något annat…
   En gåta.
   Leonard ställde sig snabbt upp och krökte fingret mot läpparna. Det har ingen port eller fönster. Inuti ligger det en gyllene skatt. Det är som ett hus och om ägaren vill komma ut krossar han det. Vad kan man krossa? Glas, men det är ju öppet… Gåtor brukar ju oftast ha ett enkelt svar som finns där men som man inte tänker på. Vad kan man krossa som innehåller en skatt och inte har några öppningar?
   Leonard fick tänka som aldrig förr och rörde vid paketet igen så han kunde höra gåtan. Mitt framför ögonen på mig…! Han såg på sina möjligheter; ett glas, men det hade en öppning, en sten, men det rymmer inte en gyllene skatt, ett ägg, men det…
   Ett ägg var svaret. Han lyssnade på gåtan igen och tänkte på ett ägg. Det har ingen öppning, inga fönster och innehåller något värdefullt. När ägaren vill ut måste han krossa det.
   Leonard sträckte på sig och sa bestämt ”Ett ägg.” Paketet började ryka och dunstade så småningom bort tills det bara låg något litet runt och skinande på golvet med en kedja fäst på ena sidan.
   Monokeln.

Det blev ljust, skimrande färger överallt och det var som en helt annan värld. Allting glittrade vid solens beröring och bländade allt levande. Det var omöjligt att beskriva hur det var att se genom monokeln.
   Leonard stog utomhus och det hade redan hunnit bli eftermiddag. Han höll monokeln mot ögat och var stum över hur allting såg så annorlunda ut. Det var varmare, ljusare och fler färger fanns än han någonsin kunnat föreställa sig. Genom monokeln såg man allt. Träden hade miljontals detaljer som var omöjliga att se med blotta ögat och äpplena var röda som blod. En stark, djup färg som man kunde drunkna i. Leonard lutade huvudet bakåt så han kunde se himlen. Den var lika blå som hans ögon och molnen var vita som snö. Solen lös starkt och glittrade otroligt vackert när den bländade Leonard så han blev tvungen att titta bort.
   Han log för sig själv och lade monokeln i fickan. Allt blev kallt igen och Leonard började nästan frysa. Han sprang in och upp på sitt rum där han började gräva i lådan med hans antikvaror. Han lyfte försiktigt bort de översta föremålen för att ta fram det som låg underst: en äkta väst från 1800-talet som han hade fått av sin morfar Adam. Den luktade pepparmint.
   Han tog på sig västen och fäste monokelns kedja i fickan innan han satte den mot ögat. Leonard gick fram till spegeln och betraktade sin omgjorda kroppsbyggnad i monokeln. Västen passade perfekt tillsammans med den och för en stund ville Leonard aldrig ta av sig monokeln. Den känslan försvann efter en stund när han bestämde att han kunde ha på sig västen och monokeln dagen därpå när han skulle med sina föräldrar till Stonehenge.
   Leonard behöll västen och monokeln på och gick ner till sina föräldrar som satt i vardagsrummet.
   Hans pappa höll på att försöka tända brasan och hans mamma satt i en fåtölj med en kopp i handen. Leonard antog att det var te.
   ”Hej där! Var har du varit?” sa hans mamma.
   ”Lite överallt… Ute, på mitt rum”, tillade han.
   ”Vill du ha lite varm choklad? Det står på bordet.” Katie pekade på ett bord som stog framför henne. ”Var har du hittat den västen föresten?”
   ”Jag fick den av morfar en gång. Den låg i en av mina lådor.” Leonard såg sig omkring. ”Ni har ställt i ordning saker här ser jag.”
   I vardagsrummet stog det en soffa och två fåtöljer varav Katie satt i en av dem. I mitten stog ett soffbord med en bricka och två koppar varm choklad. På golvet bakom soffan låg en matta som var röd i grunden och hade olika mönster i röda och gula nyanser. På höger sida, där brasan var, stog en hög lampa som var vit och hade en stor lampskärm på toppen. Det hängde till och med en tavla på väggen framför honom som föreställde en blomsteräng och en flickas silhuett i gryningen. Ramen var målad i guld och ganska tjock.
   Leonard gick fram till soffbordet och tog upp en kopp. Det värmde skönt i händerna. Han satte sig i fåtöljen mitt emot hans mamma och tittade på när hans pappa försökte tända brasan. Det var mysigt i rummet även om det var väldigt stort. Det knastrade till i brasan och Leonards pappa betraktade nöjt sitt verk. Han tog den sista koppen som stog på brickan och satte sig i soffan.
   Leonard drack sin choklad i tystnad och log för sig själv när han tänkte på monokeln i västfickan.
   För en gångs skull tyckte han att någonting var roligt i det huset.
   När Leonard och hans föräldrar hade pratat klart om hur de skulle tapetsera olika rum och druckit upp chokladen var det kolsvart ute. Månen var vit, rund och lös upp hela Leonards rum genom det stora fönstret. Han hade tagit av sig västen och lagt monokeln i en låda som fanns i hans nattduks-bord som hans pappa hade burit in tidigare.
   Leonard lade sig i sängen och drog täcket tätt intill sig. Det fanns fortfarande fler frågor som var obesvarade. Vilka ”De” var till exempel. Och vad menade Allie med att hon inte fanns kvar i sin systers ögon längre? Han tänkte på målningen i badrummet, kom ihåg varje detalj. Leonard somnade med tanken på vem som hade kunnat måla bilden.

Hej allesammans! Nu har bestämt mig för att lägga upp första kapitlet ur min bok här, och boken heter Leonard. Hm, fantasifullt.
Anyway, jag har sammanlagt sju kapitel, varav det åttonde som snart är avslutat. Jag skriver inte alls ofta på denhär historien så jag hoppas på pepp. :p
Jag började på den för ett bra tag sen, när jag gick i åttonde klass, så början är rätt annorlunda gentemot nyare kapitel, så keep that in mind. Jag har även ett utdrag med respons från min svenskalärare jag hade i nian, men detta är oförändrat från första gången jag skrev det.
Enjoy, :)


”Livet är som en ask choklad. Man vet aldrig vad man får…”
   – Forrest Gump


Om älvor, systrar och en monokel
Gruset knastrade under bildäcken när den röda jeepen körde in på uppfarten. Leonard steg ur bilen och smällde igen dörren. Han orkade inte bry sig om sin pappas klagande rop om att han kunde repat lacken eller något annat idiotiskt.
   Det var höst, alla löven hade fallit, och Leonard var tretton. På något vis hade hans föräldrar lyckats
övertala honom att flytta med till den pyttelilla staden Amesbury från hans kära uppväxtstad London. De påstod att de hade köpt ett fint litet slottsliknande hus men det liknade mest ett gammalt ruckel. Ett stort ruckel.
   Leonard var tvungen att backa för att se hela huset. Hans föräldrar rusade förbi honom lika ivriga som små uppspelta möss och Leonard suckade. Han slog vad med sig själv om att han aldrig skulle trivas i Amesbury. Han gick efter sina hyperaktiva föräldrar för att utforska lite på egen hand. Rummen var många men små och det fanns ett flertal större som han antog skulle bli sovrum. Ett speciellt sovrum som han hittade hade vacker utsikt över naturen och mycket ljus. Men en fladdermusfamilj skrämde honom därifrån så det rummet blev uteslutet. Fladdermöss var det som Leonard fruktade mest. Äckliga små flygande möss som sover uppochner på dagen. Vad värre kan finnas?
   Badrummen var enorma. På väggarna fanns det otroliga kakelmönster som sträckte sig flera meter upp till taket som kupade sig över badrummet likt en kula. I taket var det målat små älvor som dansade över en damm och vid kanten av dammen stod en flicka med monokel. Hon skrattade och lekte med älvorna som flätade hennes hår och flög runt omkring henne. Hon hade mycket långt brunt hår som gick ända ner till hennes knäveck och en kort, svart klänning. På målningen var det natt, men det var ljust runt dammen på grund av aktiviteten.
   Leonard stod länge och funderade på varför flickan hade en monokel som äldre män brukade ha förr i tiden. Men det var en mycket vacker antikvara som Leonard gärna skulle vilja ha. Den var unik, den monokeln. Den tunna kedjan som satt fast i den hängde löst bredvid flickans hand medan hon höll i den och skrattade med älvorna.
   Leonard älskade antikvaror, han var en samlare av sådant. Gamla kikare, uråldriga halsband, manschettknappar, allt möjligt. Det var en stor bonus om föremålet kom från 1800-talets England. Då var det ovärderligt – för honom.
   Leonard hittade ett rum som var lagom stort och med tillräckligt med ljus för hans antikstuderande.
   Han kunde se ut på trädgården, som var fylld med nakna träd, och hade till och med en lucka i taket som skulle föreställa en vind. När Leonards mamma Katie stack in huvudet genom dörren höll han på med ett försöka öppna det enorma fönstret.
   ”Vill du följa med till Stonehenge i övermorgon? Det ska antagligen vara en träff där så vi kanske
träffar någon som bor granne med oss.”
   Leonard tänkte efter. Stonehenge hade alltid fascinerat honom så det kanske kunde bli roligt ändå.
   ”Okej, om ni lovar att inte skämma ut mig. Jag kommer hålla mig undan dig och pappa”, varnade
han och hans mamma log bekräftande.
   ”Bra! Din pappa kommer bli jätteglad.”
   ”Det tror jag säkert…” muttrade Leonard för sig själv när hans mamma hade gått.
   Efter flera försök för att få luckan i taket att öppna sig gav Leonard upp. Han slängde sig ner i den
dammiga sängen och hostade när han fick damm i munnen. Han suckade och satte sig upp istället. Han ville inte be om hjälp från sin pappa eller mamma för han visste vad de skulle säga.
   ”Du är tillräckligt smart för att komma på en lösning. Vi kan ju inte hjälpa dig genom hela livet.”
   Han slog nävarna i sängen så att dammet yrde och blev arg på sig själv. Han reste sig bestämt och
gick mot fönstret som han i sin tur försökte öppna. Det gick – efter en stor kraftansträngning som inte var värt att bara öppna ett fönster. Han tittade på vad som kunde ha suttit mellan och som hade hållt fast fönstret på något sätt. En våg av illamående sköljde över honom när han upptäckte spindelväv i gaveln.
   Han hörde något bakom sig, något som drogs ut och föll snabbt. Det slog emot golvet med en öronbedövande smäll. Leonard stog kvar och väntade några sekunder till på att något mer skulle hända innan han vågade vända sig om. Luckan hade öppnats, stegen hade dragits ut och slagit emot golvet. Dammet som låg på golvet hade studsat till och seglade nu sakta ner till golvet igen i det avslöjande solljuset. Leonard log förnöjt och klättrade uppför stegen.
   Däruppe var det kallare, mörkare och tystare. Leonard kunde knappast se någonting men han kunde urskilja att det stod massa lådor och möbler huller om buller längst med väggarna och mitt på golvet. Som tur var hade han alltid med sig sin antika ficklampa som han tog ur fickan och tände. Han försökte först hitta lampknappen eller något som man kunde sätta på lyset med. Men för att vara säker lyste han upp i taket för att se om det fanns en lampa och det gjorde det. I nästa sekund hittade han lampknappen och hela vinden lystes upp. Där fanns gamla golvlampor, fåtöljer, soffor, bruna papplådor, böcker, papper och en massa annat som inte gick att nämna namnen på. Leonard släckte genast ficklampan och stoppade tillbaka den i fickan för att så fort som möjligt dra åt sig en låda med böcker och papper i. Han satte sig till rätta på golvet och tog upp den översta pappersbunten. På de kanske fem första papprena var det ritat massa underliga bokstäver och figurer som inte såg trevliga ut. På papprena under var det skrivet med en tunn, svepande handstil som en dagbok.

19 mars 1837
Igår försökte jag ta kontakt med älvorna men de var inte
vid dammen och de kom inte när jag ropade på dem heller.
Jag behöver verkligen få prata med dem eftersom en av
stenarna är ur balans och min kraft är snart slut.

29 mars 1837
Tio dagar har gått och igår kunde jag äntligen tala
med älvorna. Jag berättade om vad som hade hänt och
de gav mig mer tid.

22 april 1837
Viktig anteckning!! FJÄRDE STENEN I
SOLNEDGÅNGEN INNEBÄR DÖDEN!!

6 november 1837
Vi är på flykt med älvorna och vi har lämnat Allie
efter oss. Jag misstänker att de tog henne och nu vill de ha oss
också. Jag har inte mycket tid kvar då allt gick åt
för att driva dem tillbaka…

6 november 1837 sent på natten
Jag blev väckt av Isoulita och hon sa till mig att några av
vaktälvorna hade hört något för bara någon minut sen
nära inne i skogen. Mina krafter kommer inte räcka
för ett till anfall mot dem. Älvorna får klara sig
utan mig hjälp för nu är det över…

Det sista ordet var vingligt skrivet och avslutades med ett snabbt streck över hela sidan. Leonard lade sig genast ifrån det och tog upp en bok istället. Han blåste bort dammet och läste titeln Sånt som inte ska läsas före läggdags. Det stod inte vem som hade skrivit boken så han öppnade första sidan där det stod LÄSES PÅ EGEN RISK! DU HAR BLIVIT VARNAD. Han bläddrade till nästa sida och började läsa:

Det vare en kal natt i vintertids dock dimma låg tung på marken. Ett släng med ögat opp på trädtopp och till synes en…

Leonard slutade läsa och såg sig omkring. Tjock dimma hade börjat samlas på golvet och snart börjat skymma sikten för honom. Han slog skräckslaget igen boken och fumlade ner den i lådan igen. Dimman försvann.
   Nästa bok som han tog upp såg mycket bättre ut. Ett grönt omslag gjort av ett mjukt material som man kunde misstagit för gräs på långt håll. Med guldbokstäver var det skrivet Älvornas regelbok och var prydd med alla möjliga slags stenar och snäckor. När han bläddrade igenom den var det nästan som att det var en läxa, något som han var tvungen till att lära sig. Det var en konstig känsla som fick honom att lägga ifrån sig den boken också. Han ställde sig upp och tog upp ett litet anteckningsblock ur lådan. Han bläddrade igenom det och det var blanka sidor i hela boken. Han stoppade den i fickan, sköt tillbaka lådan litegrann och klättrade nerför stegen.
   Väl nere på golvet lade han märke till hur högt det var. Det hade han inte gjort innan, vilket var konstigt. Leonard fällde tillbaka stegen och stängde igen luckan med en metallstång som han provat öppna luckan med innan. Det var soligt i rummet trots att det var höst och fönstret var fortfarande öppet. Han gick ut till korridoren för att hitta sina föräldrar vilket inte tog lång tid eftersom hans mamma ropade på honom från köket. Leonard gick ner för trappan och gick med tunga steg mot köket och fann sin pappa i full fart med att hjälpa hans mamma laga mat.
   ”Vi har knappt bott här i en halvtimma och ni lagar redan mat?” sa Leonard lite spydigt och tog upp ett äpple från fruktskålen som stog på bordet. ”Ni har ju inte ens burit in flyttlådorna!”
   Hans pappa hostade till. ”Vi har bott här i tre timmar och vi har ställt in det mesta där det ska vara. Om du inte vill ha mat behöver du inte äta”, sa hans pappa medan han hällde i för mycket salt i potatisgrytan.
   Hur kunde det gått tre timmar när Leonard bara hade försökt öppna ett fönster och klättrat upp på vinden? Och skulle han inte hört flyttbilen då? Han antog bara att rummet han var i låg så långt bort från ytterdörren så han inte kunde höra något. Det var ju faktiskt ett stort hus.
   ”Jovisst, jag vill ha mat. Men se upp med saltet bara, pappa. För mycket är inte bra…” sa Leonard och flinade. Hans pappa flinade tillbaka.
   ”Så du ville följa med till Stonehenge då alltså?”
   Leonard ryckte på axlarna och bet på äpplet.
   ”Ja. Det vore väl kul att se lite antikt från naturen också. Eller om man nu ska kalla det så.”
   Hans pappa höjde ena ögonbrynet. ”Antikt från naturen?”
   ”Ja.”
   ”Stonehenge är knappast antikt.”
   ”Vad är det då?”
   ”Det är mer än antikt. Låt oss säga… Väldigt, väldigt gammalt.” Han pappa flinade igen blev bortföst från spisen av Leonards mamma. ”Och då menar jag verkligen gammalt.”
   Leonard log och gick ut i hallen där hans lådor stog. Han suckade och tog en stor tugga av äpplet innan han började bära upp lådorna till rummet han hade valt.
   Det fanns sex olika lådor. De första två var små och innehöll hans kläder. Den som stog bredvid var ganska stor och innehöll alla hans böcker och de sista var tre lite minde och innehöll alla hans kära antikvaror. Leonard snuddade med fingrarna vid byxfickan där han hade sin ficklampa. Det var det första som han hade fått. Efteråt hade han blivit besatt.
   Många skulle beskriva Leonard som en nörd, en sådan som sitter med näsan uppstucken i en bok hela tiden utan att äta, dricka eller sova. Men det var han inte. Jovisst, han gillade att läsa tjocka böcker och samla på antikvaror, men det betydde inte att han var en nörd. Det var inte hans utseende heller; mörkbrunt hår, mjuka ansiktsdrag, liten näsa, små läppar, små öron, mjuka och inte ”kantiga” händer. Inga glasögon eller utstående framtänder. Leonards tänder var perfekta. Han kunde mer om fantasivarelser än om datorer. Hur kunde man ta honom för en nörd?
   Luckan till vinden hade öppnats igen men Leonard orkade inte stänga så han gick upp dit igen.
   Den här gången tog han fram en annan låda som var lite mindre än den förra. Överst låg en brun bok som han tog upp och blåste dammet av. När han öppnade den föll det ur ett hopvikt papper som han kastade en blick på. Han lade ifrån sig boken och tog upp pappret, vek upp det och läste.

Kära syster…
Om du någonsin hittar detta ska du veta att de inte
fick tag på mig. Det var nära men jag lyckades ta
mig tillbaka till huset utan att de följde efter.
Jag hoppas att du klarade dig med så lite kraft kvar.
Du hade ju ändå älvornas hjälp och om jag visste
var de fanns skulle jag tacka dem oändligt mycket.
Om någon annan än du läser detta kan jag inte säga
var jag är men jag hoppas att du hittar mig ändå.
Det kanske vore bra om jag även nämnde att jag inte finns
kvar i dina ögon så jag gömde monokeln på vinden.
Jag hoppas att vi ses någon gång i framtiden,
Din Syster Allie

Leonard tittade upp från brevet och stirrade in i väggen. Hundratals frågor dök upp i hans huvud. Kunde flickan på målningen i badrummet vara Allie? Vilka var dessa ”De” som nämns hela tiden? Och viktigast av allt: Kunde monokeln på bilden vara gömd på den vinden han satt i nu?
   ”Leo!” En kniv skar sönder hans tankebubbla och fick honom tillbaka till verkligheten. Han visste inte riktigt vad han skulle göra så han bara satt kvar.
   ”Leonard, för Guds skull, sluta gömma dig!” Det var hans pappa som ropade nerifrån. Han
stoppade kvickt tillbaka brevet i boken och lade boken i lådan. Han släckte lampan och gick sakta nerför stegen.
   ”Du behöver inte skrika…”, sa han när han stog på golvet igen.
   ”Jag ropade ju flera gånger på dig men du svarade inte. Det är ju klart jag börjar skrika! Vad höll dupå med däruppe förresten?”
   ”Jag läste. Ville du något speciellt?”
   ”Ja, vi ska äta.”
   Leonard tittade ut genom fönstret och märkte att det var stängt. Det var också redan ganska mörkt
ute.
   ”Okej, jag kommer ner”, sa han och stängde luckan.
   Efter middagen hade klockan blivit mycket, så Leonards mamma hjälpte honom med att bädda sängen. Överkastet var dammigt så det fick de byta. Kuddarna var malätna så de slängdes direkt. Madrassen var grå och gammal så den fick de också slänga. Själva sängen var stadig men gnisslade lite. Leonard fick en ny madrass, nya kuddar som luktade gott och ett nytt täcke. Hans mamma sa god natt och gick ut medan Leonard hela tiden låg och tänkte på brevet och monokeln. Till sist lade han sig på sidan med ena handen under huvudet. Imorgon ska jag hitta den där monokeln…