secretretreat

Flyga är en av de saker man vill kunna när man är liten. Fallet var inte annorlunda för Leonard, det var säkert hans högsta önskan. Därför kunde han inte hålla sig, han hukade sig ner och stötte ifrån golvet. Innan han hörde Antroulita skrika ”Nej!” hade han redan brutit genom taket och var utomhus. Leonard såg ner; det hade blivit ett stort hål i taket och han hörde sina föräldrar ropa hans namn.

'    Han dök ner bland äppelträden och skyndade på så mycket han kunde, och lät håret fladdra framför ansiktet på honom. Det var någonting med det som fick honom att känna sig magisk. Han flög, hur mer magiskt kunde det bli?

'    Han såg tillbaka på solnedgången – solen hade nästan gått ner – och märkte hur den blev mindre och mindre. Innan han hann reagera stötte han emot ett träd med hela sin vänstra sida och tappade balansen. Han slungades flera meter fram och gjorde ett flertal våldsamma volter på vägen. Till sist gled han in i en stor lövhög som hans pappa krattat ihop samma dag.

'    Han vände sig om och haltade ut från lövhögen. Han såg upp mot himlen och såg något litet flyga snabbt mot honom. Det var Antroulita med monokeln hängandes mellan händerna.

'    ”Är du helt från vettet!? Det där var nog det dummaste du någonsin kunde gjort, för det var verkligen inte smart!”

'    Leonard höll sig för huvudet och försökte stå still utan att ramla omkull. Han såg ner i marken.

'    ”Det där var...”, sa han och såg upp, ”... det coolaste jag varit med om! Kan jag göra det igen, snälla?!” bad han Antroulita. Men älvan bara skakade på huvudet och avslog hans önskan.

'    ”Du borde lyssnat på mig. Du kan inte flyga iväg om du inte har monokeln med dig, det är just det som är kruxet. Om du ska använda våra krafter måste du ha med dig monokeln. Du slog i trädet för att det drog dig till sig, men monokeln stöter bort alla växter och på så sätt blir det säkrare om du ska flyga i skogen.”

'    ”Okej, jag förstår inte precis vad du menar...” Antroulita suckade.

'    ”Älvkrafter medför en bieffekt, att skogens växter dras till en. Det är samma sak med oss älvor, det är därför vi lever i skogen. Men vi är också mindre så det påverkar oss inte lika mycket. Fast för en stor pojke som du... Då skulle du behöva bli trädkramare.” Leonard skrattade lite. Han var förundrad över hur roliga älvor kunde vara.

'    ”Okej, så jag ska bära med mig monokeln hela tiden, vad jag än gör?”

'    ”Precis.”

'    ”Störtskönt. Vad har jag mer för krafter?” Han kände den konstiga känslan i magen igen och blev orolig. Började han bli sjuk?

'    ”Du kan åkalla trädnymfer.”

'    ”Men du sa ju precis att växterna höll sig borta om jag hade monokeln!”

'    ”Inte nödvändigtvis. Du ser, växterna dras till dig eftersom de suktar efter att få lyda någons order. De vill bli bossade med och bestämda över. Om du inte har monokeln är det fortfarande samma sak de vill, men deras styrka tar över så man själv faller istället. Tvärtom blir det om du har monokeln. De kan inte röra dig och du kan göra vad du vill med dem.” Det blev mycket information för Leonard att ta in på en gång.

'    De hade börjat gå tillbaka till huset; Antroulita flög bredvid honom.

'    ”Känner du Jack Collar?” frågade han. Antroulita skrek till och Leonard fick ont i öronen.

'    ”Det är ju klart, han är ju vän med Allie!” Antroulita rodnade mycket; Leonard visste inte ens att älvor kunde rodna.

'    ”Vet du var de bor någonstans?” Leonard såg upp i himlen.

'    ”De bor med oss vid dammen inne i skogen som ligger bredvid Stonehenge. Jag träffar dem nästan varje dag, varför undrar du?”

'    ”Nej, för jag träffade dem tidigare idag vid Stonehenge, och de berättade också massa saker för mig. Sen bara försvann de.”

'    ”Ja, det är ju klart. Vet du inte, fjärde stenen i solnedgången innebär döden?”

'    ”Men det var ju långt till solnedgången”, sa han och vid samma tidpunkt hade solen gått ner helt. Det var fortfarande ljust men solen gick inte att se.

'    ”Allie har ju sina behov, du ska nog inte ifrågasätta det. Och mig kan du heller inte få några svar ifrån, jag vet inte vad hon håller på med. Men du vet, den där Jack. Han har försökt få tag på monokeln i åratal och misslyckas alltid. Nu när du är här kommer det bli jobbigt. Allie måste vara med honom hela tiden för att han inte ska få utbrott och slänga sig över dig.” Leonard rös.

'    De hade kommit fram till huset och Antroulita gav Leonard tillbaka monokeln. Hon tackade för besöket och gav sig iväg. Leonard steg in genom dörren och fann sina föräldrar stå på trappan med armarna i kors.

'    ”Varför är det ett hål i taket?” frågade hans mamma Katie.

'    ”Det är för tusan ett stort hål i taket!” upprepade hans pappa Roger.

'    Leonard såg från sin mamma till sin pappa och sen tillbaka på sin mamma.

'    ”Jo, det var... Eh, jag hittade någonting på, öh... vinden, och det... ja, det hände en olycka, så det blev ett hål i taket helt enkelt!” Han var någorlunda nöjd med sin förklaring.

'    ”Men lilla Leo gubben, du låter konstigt! Är du sjuk? Har du feber?” sa hans mamma plötsligt. De verkade inte bry sig om att han hade kommit in från ytterdörren. Hans mamma rusade fram och kände på hans panna.

'    ”Men älskling, du är ju iskall!”

'    ”Är jag?” sa Leonard förvånat.

'    ”Ja, Roger, kom hit och känn på din pojkes panna!” sa hans mamma och hans pappa sprang fram till honom och nästan smällde sin hand på andra sidan av hans panna.

'    ”Grabben är ju kokhet!” Hans båda föräldrar såg på varandra med den roligaste blick Leonard någonsin sett. När hans pappa såg tillbaka på honom igen blev han ännu mer förvånad.

'    ”... Leo, har du växt sen senast vi sågs?” sa Roger sakta. Leonards mamma glodde på Roger som om han vore en utomjording.

'    ”Vad pratar du om, han ju lika kort...” Leonard slängde en blick på sin mamma.”...Förlåt, lika lång som vanligt”, rättade hon sig och grimaserade.

'    Leonard slog bort sina föräldrars händer från hans panna. ”Hur som helst...”, han gick fram till trappan och gick upp några steg, ”... så har jag inte tid med vad det nu är ni håller på med. Så om ni orkar låta mig vara nu så ska jag...”, han tog upp monokeln och satte den framför ena ögat samtidigt som han blinkade, ”... leka med mina antikviteter.” Han sprang uppför resten av stegen medan han hörde sin pappa ropa efter honom: ”Man ska inte leka med antikviteter!”