Handskas med Oliver

Ciao Bellas,
igår var jag på ett visst litet café i stan där två av mina absoluta favoritpoeter läste sina dikter.
Oskar Hanska och Olivia Bergdahl!
När jag åkte hem hade jag bara en röst i huvudet som sa enskilda meningar som rimmade på samma rytmiska vis som alla andra av Olivias dikter. Olivias röst ekade i mitt huvud och fortsatte pladdra på rimmande meningar som jag aldrig hört henne säga. Meningar som min hjärna själv kom på, på rim dessutom! Så jag tog fram mitt block och skrev meningarna, vilket ska komma att bli en dikt.


Tack för mig.

Le sang liée 2 - Oskar

Okej, såhär gör jag bara för att det är kul.
Och det blir mer spännande för mig också.
Kort men givande ska jag säga! Slutet <3
Gud så jag älskar hur jag skriver nuförtiden!
Ciao ~


Jag sparkade till maskinen lätt med foten. Förbannade spel. Kul var det, men oumbärligt irriterande när man förlorar.

'    Bakom mig hörde jag en kille som frågade ägaren var ”any” knappen satt. Jag suckade. Idiot. Jag tog fram ett till mynt ur fickan och stoppade det i min maskin. Låten satte igång och på skärmen stod texten ”You get three wishes. You will fail!”

'    Efter fyra minuter hade jag förlorat igen. Då gav jag upp, jag hade slösat en hel timme på spelet. Klockan var tjugo i fyra, dags att hitta någonstans att sova.

'    Jag vände mig om och gick mot dörren, slängde en blick mot ägaren och nickade, han nickade tillbaka; här hade jag varit innan.

'    Natten vandrade mot en lördagsmorgon, och jag bestämde mig för att skåda månen en stund. Allt där ovanför var ju trots allt stället jag kom ifrån. Jag kände prövande musklerna i mina vingar under tröjan medan jag steg ut på gatan och fyllde lungorna med den ljumma och stilla nattluften.

'    När jag gick där nerför gatan så kunde tanken på att en hjord zombier skulle springa emot mig när som helst inte undgå mig. Sen att min machete som jag fick från ingenstans skulle skära igenom alla hur lätt som helst. Som de vore smör. Tanken fick mig att fnissa.

'    Det var faktiskt dimmigt ute, en spöklig dis låg tungt över alla husen och någonstans hörde jag hur en sekundvisare tickade. Månen lös däruppe någonstans, jag kunde se ljuset slå emot byggnaderna, men fortfarande var det moln ivägen.

'    Mina fötter ledde mig, jag visste inte var jag var påväg, men någonstans vettigt skulle det väl bli, jag litade ju trots allt på dem. Bredvid gatan jag gick började en å försiktigt leta sig fram och när jag riktade blicken framåt fanns där en kullerstensbro. Stället och sättet den bara fanns där var märkligt. Som om den var gjord bara för mig.

'    Längst kanterna hade den räcken i svart och fyra tända lyktstolpar på vardera sidor. Som om det inte skulle vara perfekt så var allt täckt av tjock och ljuv dimma. Jag skyndade på mina steg och var där på en halv sekund. Så fort jag satte första steget på bron så saktade jag farten och bara njöt. Ren och skär njutning.

'    Långsamt gick jag fram till räcket och smekte det med ena handen, kramade sedan om stången och höll i mig. Jag slöt ögonen och höjde huvudet mot himlen.

'    Öppnade ögonen.


_Esther.

Jag sitter här med voffsi och väntar på att filmer ska konverteras.. Ledig från skolan idag, så det blir frukost, dusch, sen Twilight och efter det hämta en försenad fars dag present. >.<
Eftersom Oskar är baserad på en låt så har det varit lite jobbigt att komma in i den. Men nu åker jag pararellt med låten och handlingen i historien. Känns verkligen underbart att kunna skriva igen.
Ska nog rita lite idag också.. Ska ju ha tre bilder till teatern imorgon.
Ciao, bellas <3

Leonard 5 - Det är ju klart man älskar utsikten

Här är nästa kapitel ur Leonard, som jag för övrigt älskar. Det är rätt så kort, men gulligt.
Jaja, jag har inte så mycket mer att säga. Nu ska jag skriva vidare på Oskar.
Ciao, ~

Det är ju klart man älskar utsikten
Flyga är en av de saker man vill kunna när man är liten. Fallet var inte annorlunda för Leonard, det var säkert hans högsta önskan. Därför kunde han inte hålla sig, han hukade sig ner och stötte ifrån golvet. Innan han hörde Antroulita skrika ”Nej!” hade han redan brutit genom taket och var utomhus. Leonard såg ner; det hade blivit ett stort hål i taket och han hörde sina föräldrar ropa hans namn.
'    Han dök ner bland äppelträden och skyndade på så mycket han kunde, och lät håret fladdra framför ansiktet på honom. Det var någonting med det som fick honom att känna sig magisk. Han flög, hur mer magiskt kunde det bli?
'    Han såg tillbaka på solnedgången – solen hade nästan gått ner – och märkte hur den blev mindre och mindre. Innan han hann reagera stötte han emot ett träd med hela sin vänstra sida och tappade balansen. Han slungades flera meter fram och gjorde ett flertal våldsamma volter på vägen. Till sist gled han in i en stor lövhög som hans pappa krattat ihop samma dag.
'    Han vände sig om och haltade ut från lövhögen. Han såg upp mot himlen och såg något litet flyga snabbt mot honom. Det var Antroulita med monokeln hängandes mellan händerna.
'    ”Är du helt från vettet!? Det där var nog det dummaste du någonsin kunde gjort, för det var verkligen inte smart!”
'    Leonard höll sig för huvudet och försökte stå still utan att ramla omkull. Han såg ner i marken.
'    ”Det där var...”, sa han och såg upp, ”... det coolaste jag varit med om! Kan jag göra det igen, snälla?!” bad han Antroulita. Men älvan bara skakade på huvudet och avslog hans önskan.
'    ”Du borde lyssnat på mig. Du kan inte flyga iväg om du inte har monokeln med dig, det är just det som är kruxet. Om du ska använda våra krafter måste du ha med dig monokeln. Du slog i trädet för att det drog dig till sig, men monokeln stöter bort alla växter och på så sätt blir det säkrare om du ska flyga i skogen.”
'    ”Okej, jag förstår inte precis vad du menar...” Antroulita suckade.
'    ”Älvkrafter medför en bieffekt, att skogens växter dras till en. Det är samma sak med oss älvor, det är därför vi lever i skogen. Men vi är också mindre så det påverkar oss inte lika mycket. Fast för en stor pojke som du... Då skulle du behöva bli trädkramare.” Leonard skrattade lite. Han var förundrad över hur roliga älvor kunde vara.
'    ”Okej, så jag ska bära med mig monokeln hela tiden, vad jag än gör?”
'    ”Precis.”
'    ”Störtskönt. Vad har jag mer för krafter?” Han kände den konstiga känslan i magen igen och blev orolig. Började han bli sjuk?
'    ”Du kan åkalla trädnymfer.”
'    ”Men du sa ju precis att växterna höll sig borta om jag hade monokeln!”
'    ”Inte nödvändigtvis. Du ser, växterna dras till dig eftersom de suktar efter att få lyda någons order. De vill bli bossade med och bestämda över. Om du inte har monokeln är det fortfarande samma sak de vill, men deras styrka tar över så man själv faller istället. Tvärtom blir det om du har monokeln. De kan inte röra dig och du kan göra vad du vill med dem.” Det blev mycket information för Leonard att ta in på en gång.
'    De hade börjat gå tillbaka till huset; Antroulita flög bredvid honom.
'    ”Känner du Jack Collar?” frågade han. Antroulita skrek till och Leonard fick ont i öronen.
'    ”Det är ju klart, han är ju vän med Allie!” Antroulita rodnade mycket; Leonard visste inte ens att älvor kunde rodna.
'    ”Vet du var de bor någonstans?” Leonard såg upp i himlen.
'    ”De bor med oss vid dammen inne i skogen som ligger bredvid Stonehenge. Jag träffar dem nästan varje dag, varför undrar du?”
'    ”Nej, för jag träffade dem tidigare idag vid Stonehenge, och de berättade också massa saker för mig. Sen bara försvann de.”
'    ”Ja, det är ju klart. Vet du inte, fjärde stenen i solnedgången innebär döden?”
'    ”Men det var ju långt till solnedgången”, sa han och vid samma tidpunkt hade solen gått ner helt. Det var fortfarande ljust men solen gick inte att se.
'    ”Allie har ju sina behov, du ska nog inte ifrågasätta det. Och mig kan du heller inte få några svar ifrån, jag vet inte vad hon håller på med. Men du vet, den där Jack. Han har försökt få tag på monokeln i åratal och misslyckas alltid. Nu när du är här kommer det bli jobbigt. Allie måste vara med honom hela tiden för att han inte ska få utbrott och slänga sig över dig.” Leonard rös.
'    De hade kommit fram till huset och Antroulita gav Leonard tillbaka monokeln. Hon tackade för besöket och gav sig iväg. Leonard steg in genom dörren och fann sina föräldrar stå på trappan med armarna i kors.
'    ”Varför är det ett hål i taket?” frågade hans mamma Katie.
'    ”Det är för tusan ett stort hål i taket!” upprepade hans pappa Roger.
'    Leonard såg från sin mamma till sin pappa och sen tillbaka på sin mamma.
'    ”Jo, det var... Eh, jag hittade någonting på, öh... vinden, och det... ja, det hände en olycka, så det blev ett hål i taket helt enkelt!” Han var någorlunda nöjd med sin förklaring.
'    ”Men lilla Leo gubben, du låter konstigt! Är du sjuk? Har du feber?” sa hans mamma plötsligt. De verkade inte bry sig om att han hade kommit in från ytterdörren. Hans mamma rusade fram och kände på hans panna.
'    ”Men älskling, du är ju iskall!”
'    ”Är jag?” sa Leonard förvånat.
'    ”Ja, Roger, kom hit och känn på din pojkes panna!” sa hans mamma och hans pappa sprang fram till honom och nästan smällde sin hand på andra sidan av hans panna.
'    ”Grabben är ju kokhet!” Hans båda föräldrar såg på varandra med den roligaste blick Leonard någonsin sett. När hans pappa såg tillbaka på honom igen blev han ännu mer förvånad.
'    ”... Leo, har du växt sen senast vi sågs?” sa Roger sakta. Leonards mamma glodde på Roger som om han vore en utomjording.
'    ”Vad pratar du om, han ju lika kort...” Leonard slängde en blick på sin mamma.”...Förlåt, lika lång som vanligt”, rättade hon sig och grimaserade.
'    Leonard slog bort sina föräldrars händer från hans panna. ”Hur som helst...”, han gick fram till trappan och gick upp några steg, ”... så har jag inte tid med vad det nu är ni håller på med. Så om ni orkar låta mig vara nu så ska jag...”, han tog upp monokeln och satte den framför ena ögat samtidigt som han blinkade, ”... leka med mina antikviteter.” Han sprang uppför resten av stegen medan han hörde sin pappa ropa efter honom: ”Man ska inte leka med antikviteter!”

Gubben i lådan. + share

Jag sitter här på jobbet och tänker på Gubben i lådan med Daniel-Adams Ray. Fyfasen vilken bra låt! Ett annat band som är bra är Steget, inte så kända men finns på Spotify. Stört bra sångerska, otroliga texter och härlig musik. Mina favoriter är Kom Igen och Magiskt. c: Jag hade tänkt dela med mig av två texter jag har nerskrivna på mobilen, fyndig som jag är. (Haha.) Den första handlar om mig och Herr Krabba:

Avskilda från världen satt vi och tittade ut.
Tittade på ingenting.
Han var bredvid mig, jag hörde hur han andades, jag kände hans hjärtslag och en känsla av lätthet fyllde min kropp.
Så som det alltid känns när man är kär.

Det var den, och nu den andra. Jag kallar den "Station":

På stationen pratar man inte med varandra. Ingen vet den andres historia, tänk att så många historier är samlade på ett ställe i väntan på att komma därifrån.
På stationen pratar man inte med varandra. Högljudda tåg viner förbi men alla sitter lugnt och njuter av sitt exemplar av dagens metro.
På stationen ger man varandra blickar. Vem är du? frågar dom. Vilken ful jacka du har. ...På stationen.
På stationen säger man inte ett ord till varann när man egentligen vill skrika högt över att tåget är försenat. Man säger inte ett ord när tåget sen kommer och alla ställer sig i en klunga utanför dörrarna. Stationer är dystra och... Nu kom mitt tåg.

Usch jag gillar inte det där slutet >.< Men men, den skrevs för ett tag sen.. Nu ska jag tänka lite mer på vad min lille Oskar ska råka ut för. Ciao.

Le sang liée 1 - Oskar

Okej, så här är fortsättningen på den masochistiska ängeln grejen, blev jävligt nöjd alltså. Tror jag håller på att bli kär i min egna skapelse igen, sånt är inte kul >.<
För det mesta kommer det vara ur Oskars perspektiv, men ibland kommer jag skriva som Tracy, som inte har blivit presenterad i berättelsen. ;3
Hoppas ni gillar det lika mycket som jag.
Peace out, !

Hon var våldsam; kysste mig med kraft, puttade in mig på herrtoaletten och tryckte mig upp mot väggen. Problemet var inte att jag inte skulle kunnat putta bort henne lätt – nej, problemet var att jag ville att hon skulle vara våldsam mot mig. Det var liksom i min natur.

'    Leken fortsatte, hon släpade med mig in i ett av båsen där hon började knäppa upp mina byxor, medan hon stod tätt inpå mig och flåsade mot min hud. Hennes andedräkt kändes onaturlig mot min kropp, eftersom min kroppstemperatur var avsevärt lägre än hennes, men det verkade hon inte bry sig om.

'    Hon hann inte knäppa upp mina byxor helt förrän hennes hand var innanför och jag satt ner på toalettstolen. Jag kunde ju inte förneka att jag inte njöt av hela grejen, så jag gjorde det som vilken kille som helst i min situation skulle göra – min hand hamnade på insidan av hennes lår och letade sig uppåt. Jag behövde ingen karta, jag visste exakt vilka ställen jag behövde vidröra för få henne att tappa behärskningen.

'    När min hand var vid hennes ljumske så klämde jag åt ordentligt. Hon grimaserade, men annars så verkade hon oberörd. Eller snarare mer upphetsad. Min blick mörknade och jag såg på henne med ett lekande flin på läpparna. Hon kysste mig med mer kraft än förut och gjorde vad hon trodde var tillfredställande för mig innanför mina byxor.

'    Jag bet lätt i hennes läpp och kände en droppe blod lämna dem. Nu gav hon ifrån sig ett stön av smärta och försökte backa men jag höll fast henne. Hon såg på mig med rädsla i blicken, men ändå en hint av vädjande – hon trodde att jag skämtade.

'    Hon skrattade lite nervöst och flyttade sig närmare, lugnade ner sig en aning och återupptog förspelet genom att dra läpparna över min hals, men hennes försiktighet hade ökat en aning. Jag hade inget behov av att vara väl förberedd. När hennes fingrar lekte över mina läppar fick jag tag i dem med tänderna. Hon trodde att jag försökte vara kinky, men mina tankar vandrade iväg på ett annat spår.

'    Med ett ryck slet jag loss hennes pek- och långfinger, utan problem. Hon skrek av smärta, men jag hann trycka handen mot hennes mun innan skriket nådde ut till klubben där vi hade dansat en kvart tidigare. En kaskad av blod sprutade ut från stället där hennes fingrar hade suttit och träffade min hals, Den lite trögflytande vätskan rann nerför min vita skjorta och färgade den röd. Jag kände en våg av tillfredställelse forsa genom mig. Jag skulle inte dricka det, jag bara njöt av att ha det på mig. Jag kände doften av blodet – alkohol och järn.

'    Jag hade inte bråttom, så lugnt och stilla tog jag ett djupt andetag och kände lukten av situationen och rädslan. Hon hade inte förlorat tillräckligt med blod för att vara svimfärdig, men det skulle jag ändra på.

'    Jag drog bak överläppen och blottade tänderna med ett leende i blicken. Små spetsar växte fram på mina hörntänder och jag pressade enkelt och snabbt tänderna i hennes strupe och kvävde ljudet av hennes plågoskrik. Ett gurglade ljud hördes inifrån hennes hals. Sen slet jag av den delen av hennes hals jag hade mellan läpparna och spottade ut köttbiten på golvet.

'    Mina ögon blixtrade till när jag såg blodet strömma ur hennes hals och leta sig nerför hennes olivfärgade hy och ner i klyftan som hennes bröst bildade. Hennes kropp började bli livlös, och mina ögonmått mätte att hon hade förlorat nästan sina alla sex liter. På golvet hade en pöl av rött bildats och den höll på att rinna utanför båsets gränser.

'    Jag agerade snabbt.

'    Försiktigt och varsamt lade jag ner den snart stendöda kroppen på det kalla kakelgolvet och öppnade dörren ljudlöst. Jag drog av mig min skjorta och försökte torka samt putta tillbaka blodet så det inte skulle vara i vägen för framtida gäster. Mitt klädesplagg lät jag ligga kvar.

'    Hela aktionen skedde på en halv sekund.

'    Oberoende strök jag lite hår från ansiktet och såg mig i spegeln. Mina vingar var fläckiga av blod och hela min bröstkorg var täckt av röd sörja. Doften hade ändrats en aning, det hade börjat lukta innanmäte och urin, snarare än blod.

'    Jag ställde mig med ryggen halvt mot spegeln så jag kunde få bättre överblick på mina vingar; det var inte så farligt som jag hade trott. Det var mest kanterna som var röda, och ett rött handavtryck på vingböjen. Annars var de vackert vita och fjädrarna flöt omkring med luften vid minsta rörelse.

'    Jag behöver komma härifrån, tänkte jag medan jag kände efter musklerna i mina vingar för att slå ut dem åt sidorna. Jag sträckte armarna upp mot taket och släppte ut en gäspning. Så härligt att äntligen kunna sträcka på sig, jag måste ju alltid lika förbannat täcka min kropps ömtåligaste del.

'    Just nu var det nödvändigaste för mig att hitta en tröja och någonstans att ta vägen. Jag kikade försiktigt ut genom dörren in till toaletterna för att se den blinkande neonklockan i ravehallen. Den visade tjugo över två. Perfekt. Jag skulle försöka ta mig till någon spelhall och ligga lågt ett tag. Och nu, ett smärre klädesplagg…

'    Jag fick syn på hennes handväska som var slängd på golvet utanför båset. Där i kanske det låg något användbart?

'    Läppstift, kondomer, piller, rakblad. En trasa fick duga. Jag tog upp den ur väskan, ställde mig upp och höll trasan i ena handen och klappade ihop händerna snabbt innan jag särade brett på dem – trasan var nu en tjock collegetröja. Den var mörkgrön med röd text på. Äsch, det fick duga.

'    Jag drog på mig tröjan och traskade ut till de blinkande ljusen och den stegrande basen. Kvällen hade bara börjat.


- planering -

Kom ihåg: Never give up, it's such a wonderful life.

  • Arkadspelet med rua
  • Bron på natten - träffa Tracy
  • Random händelser
  • Duschscenen - ska det vara random tjej eller Tracy? Troligen Tracy.
  • Tracy åker bil, tänker
  • -- input favoruite lyric here --

Nice.

RSS 2.0