secretretreat

Hai alla glada läsare (Herr Krabba)~!
Detta är det andra kapitlet ur min bok, hoppas ni gillar det! Ciao, <3

Försvinnande paket och skimrande färger
Morgonsolen lös starkt in i rummet där Leonard sov. Det var fortfarande tidigt på morgonen och höst, men solen verkade inte ge sig. Den hade legat på riktigt rejält den morgonen och hade värmt upp hela Leonards täcke. Det var omöjligt att sova i den värmen och mycket motvilligt öppnade han ögonen väldigt sakta. Det första han såg var det enorma fönstret och sen sina lådor som var ställda i ett hörn.
   Rummet var litet i sig, men tillräckligt stort för att kunna användas som ett mini-bibliotek. Bara ett par hyllor fattades och kanske en skön fåtölj med ett litet bord och en lampa. Fantasin skenade iväg för Leonard men han visste att det aldrig skulle hända; inte ens alla i familjen tillsammans hade så mycket böcker. Själv hade han många böcker men långt ifrån ett helt bibliotek.
   Utan förvarning hoppade han ur sängen och försökte öppna luckan i taket. Det gick såklart inte så han sprang ut ur rummet och nerför trappan till köket där han hoppades hans föräldrar var. Det var de inte. Han sprang till deras rum. De var inte där heller. Var kunde de vara? Han tog på sig sina skor och gick ut i trädgården. Där var hans mamma i full färd med att plocka äpplen från marken och lägga dem i en skottkärra.
   ”Roger, kan du hjälpa mig?” ropade hon till Leonards pappa. Och när han såg sin pappa kunde han inte hålla sig för skratt. Hans pappa hade på sig en vit dräkt med gröna blommor på, gula gummihandskar och höll en kratta i ena handen. Och om det inte skulle vara nog hade han en stråhatt på huvudet och ett hjälplöst uttryck påklistrat på ansiktet. Leonard brast ut i gapskratt.
   ”Vad behöver–”, började han men lade sedan märke till Leonard, ”… Vad skrattar du åt?!”
   ”Du ser ju inte riktigt klok ut, pappa!” sa Leonard som skrattade så mycket att han hade börjat gråta.
   ”Men ärligt talat Leo, så kul är det inte…”, försvarade hans pappa sig själv.
   ”Jo, det är det!”
   ”Ursäkta?!” sa hans mamma med en hög ton. ”Jag behöver hjälp här.”
   ”Javisst”, sa hans pappa och hjälpte Leonards mamma tömma skottkärran i en komposthög framför deras häck som skilde de åt från skogen.
   När Leonard äntligen hade slutat skratta kunde han prata normalt med sin pappa. Nästan.
   ”Kan du hjälpa mig med att öppna luckan i taket?”
   ”Kan du inte göra det själv då?” sa hans pappa frånvarande.
   ”Nej, jag är för kort”, mumlade han.
   ”Jaså, jaha…” sa hans pappa ironiskt och gick före in i huset och upp till Leonards rum.
   ”Tackar!” flinade Leonard medan de gick uppför trappan.
   Hans pappa öppnade luckan åt honom och gick iväg så fort som möjligt. Leonard suckade med ett leende och klättrade upp för stegen. Han tände lampan och började genast leta efter monokeln. Han visste vilka två lådor han hade kollat i och han visste också att monokeln inte låg i någon av dem. Han tog fram brevet igen och läste att hon hade gömt den någonstans på vinden. Den kanske inte låg i någon låda? Han började leta mellan soffkuddarna, under lampan och under tyger som låg utspridda på golvet. Men han letade försiktigt om han skulle råka tappa monokeln på golvet omedvetet ifall den låg mellan någon av filtarna, vilket den inte gjorde. Han stönade till högt och slöt ögonen. Jag får inte ge upp! Öppna ögonen, Leo!
   När han sköt upp ögonen igen föll hans ögon först på fönstret och sen på det som fanns under det.
   Ett litet brunt paket med brunt snöre runt om. Om Allie menade att monokeln var gömd hade hon nog varit blind. Leonard började beslutsamt gå mot paketet och skulle precis böja sig ner och ta det när det plötsligt försvann. Hans spärrade upp ögonen och någon, eller något, sparkade till honom i ryggen. Han föll framåt och vände sig snabbt om, men det var inget där. Han såg ner på golvet och där låg paketet som det hade gjort under fönstret – helt stilla och inte levande. Han gjorde ett halvhjärtat försök i att slänga sig över det men paketet försvann igen och dök upp på ett annat ställe. Samma sak upprepades kanske tre eller fyra gånger. Leonard började bli irriterad. Han var på väg att ge upp när paketet hamnade i hans knä. Han andades andfått och lyfte sakta handen för att göra ett försök att röra paketet. Det ryckte till lite, men försvann inte. Han log åt sin seger och började ta bort snöret. Han drog bort det bruna pappret som omgav paketet och fick se ett till papper. När hans fingrar snuddade vid det ekade det en röst.
   ”Ett skrin utan gångjärn, nyckel och lock. Gyllene skatt rymmer det dock. Ett fint litet hus, utan fönster och port. När ägaren vill ut, krossar han det fort.”
   Leonard ryggade tillbaka när han hörde den dova rösten som ekade på vinden. Han förstod inte riktigt vad det kunde betyda så han provade att röra vid pappret igen. Samma sak hände, men denna gången lät rösten lite argare. Leonard tänkte efter. Ett skrin utan gångjärn… Hus utan fönster och port… När ägaren vill ut krossar han det fort… Vad kunde det betyda? Det kanske handlade om det som fanns i paketet. Men det kan man väl knappast krossa? Nej, det måste vara något annat…
   En gåta.
   Leonard ställde sig snabbt upp och krökte fingret mot läpparna. Det har ingen port eller fönster. Inuti ligger det en gyllene skatt. Det är som ett hus och om ägaren vill komma ut krossar han det. Vad kan man krossa? Glas, men det är ju öppet… Gåtor brukar ju oftast ha ett enkelt svar som finns där men som man inte tänker på. Vad kan man krossa som innehåller en skatt och inte har några öppningar?
   Leonard fick tänka som aldrig förr och rörde vid paketet igen så han kunde höra gåtan. Mitt framför ögonen på mig…! Han såg på sina möjligheter; ett glas, men det hade en öppning, en sten, men det rymmer inte en gyllene skatt, ett ägg, men det…
   Ett ägg var svaret. Han lyssnade på gåtan igen och tänkte på ett ägg. Det har ingen öppning, inga fönster och innehåller något värdefullt. När ägaren vill ut måste han krossa det.
   Leonard sträckte på sig och sa bestämt ”Ett ägg.” Paketet började ryka och dunstade så småningom bort tills det bara låg något litet runt och skinande på golvet med en kedja fäst på ena sidan.
   Monokeln.

Det blev ljust, skimrande färger överallt och det var som en helt annan värld. Allting glittrade vid solens beröring och bländade allt levande. Det var omöjligt att beskriva hur det var att se genom monokeln.
   Leonard stog utomhus och det hade redan hunnit bli eftermiddag. Han höll monokeln mot ögat och var stum över hur allting såg så annorlunda ut. Det var varmare, ljusare och fler färger fanns än han någonsin kunnat föreställa sig. Genom monokeln såg man allt. Träden hade miljontals detaljer som var omöjliga att se med blotta ögat och äpplena var röda som blod. En stark, djup färg som man kunde drunkna i. Leonard lutade huvudet bakåt så han kunde se himlen. Den var lika blå som hans ögon och molnen var vita som snö. Solen lös starkt och glittrade otroligt vackert när den bländade Leonard så han blev tvungen att titta bort.
   Han log för sig själv och lade monokeln i fickan. Allt blev kallt igen och Leonard började nästan frysa. Han sprang in och upp på sitt rum där han började gräva i lådan med hans antikvaror. Han lyfte försiktigt bort de översta föremålen för att ta fram det som låg underst: en äkta väst från 1800-talet som han hade fått av sin morfar Adam. Den luktade pepparmint.
   Han tog på sig västen och fäste monokelns kedja i fickan innan han satte den mot ögat. Leonard gick fram till spegeln och betraktade sin omgjorda kroppsbyggnad i monokeln. Västen passade perfekt tillsammans med den och för en stund ville Leonard aldrig ta av sig monokeln. Den känslan försvann efter en stund när han bestämde att han kunde ha på sig västen och monokeln dagen därpå när han skulle med sina föräldrar till Stonehenge.
   Leonard behöll västen och monokeln på och gick ner till sina föräldrar som satt i vardagsrummet.
   Hans pappa höll på att försöka tända brasan och hans mamma satt i en fåtölj med en kopp i handen. Leonard antog att det var te.
   ”Hej där! Var har du varit?” sa hans mamma.
   ”Lite överallt… Ute, på mitt rum”, tillade han.
   ”Vill du ha lite varm choklad? Det står på bordet.” Katie pekade på ett bord som stog framför henne. ”Var har du hittat den västen föresten?”
   ”Jag fick den av morfar en gång. Den låg i en av mina lådor.” Leonard såg sig omkring. ”Ni har ställt i ordning saker här ser jag.”
   I vardagsrummet stog det en soffa och två fåtöljer varav Katie satt i en av dem. I mitten stog ett soffbord med en bricka och två koppar varm choklad. På golvet bakom soffan låg en matta som var röd i grunden och hade olika mönster i röda och gula nyanser. På höger sida, där brasan var, stog en hög lampa som var vit och hade en stor lampskärm på toppen. Det hängde till och med en tavla på väggen framför honom som föreställde en blomsteräng och en flickas silhuett i gryningen. Ramen var målad i guld och ganska tjock.
   Leonard gick fram till soffbordet och tog upp en kopp. Det värmde skönt i händerna. Han satte sig i fåtöljen mitt emot hans mamma och tittade på när hans pappa försökte tända brasan. Det var mysigt i rummet även om det var väldigt stort. Det knastrade till i brasan och Leonards pappa betraktade nöjt sitt verk. Han tog den sista koppen som stog på brickan och satte sig i soffan.
   Leonard drack sin choklad i tystnad och log för sig själv när han tänkte på monokeln i västfickan.
   För en gångs skull tyckte han att någonting var roligt i det huset.
   När Leonard och hans föräldrar hade pratat klart om hur de skulle tapetsera olika rum och druckit upp chokladen var det kolsvart ute. Månen var vit, rund och lös upp hela Leonards rum genom det stora fönstret. Han hade tagit av sig västen och lagt monokeln i en låda som fanns i hans nattduks-bord som hans pappa hade burit in tidigare.
   Leonard lade sig i sängen och drog täcket tätt intill sig. Det fanns fortfarande fler frågor som var obesvarade. Vilka ”De” var till exempel. Och vad menade Allie med att hon inte fanns kvar i sin systers ögon längre? Han tänkte på målningen i badrummet, kom ihåg varje detalj. Leonard somnade med tanken på vem som hade kunnat måla bilden.