secretretreat

Cha cha ~
Nu lägger jag äntligen (?) upp nästa kapitel. Nu får man reda på lite mer om vad det egentligen är som pågår men allt är ändå fortfarande ett litet mysterium för Leonard som inte verkar fatta någonting. Jag har själv inte läst igenom kapitlet så om det är stavfel vet ni varför. Mycket upprepning har jag dock märkt..
Funderar på om jag ska skriva en filler, sånt är alltid roligt. Har så många idéer som inte kommer med i boken, bara korta noveller med karaktärerna med. Ska nog lägga upp den som jag skrev om Leonard när han är vampyr i London. :] Engelsk och heter Leonard and his Thirsty Hunters.
Ha det så kul med att läsa denna nu då tills dess. ^^
Och vore tacksam om ni lämnade kvar en liten kommentar, så jag ser att det är fler än Herr Krabba som läser. :]


Stonehenge
Följande morgon blev kort för Leonard. Han blev väckt tidigt och åt frukost med sina föräldrar som var väldigt uppspelta. De tyckte väl att det skulle bli kul att träffa nya människor, men inte Leonard. Bara han fick se Stonehenge och ha på sig monokeln och västen.
   Leonard, Katie och Roger åkte sent på morgonen och Leonard satt i baksätet med västen på överkroppen och monokeln i fickan precis som han hade lovat sig själv. Det var inte så långt till Stonehenge från utkanten av Amesbury. Under bilfärden fick Leonard se staden inifrån och han tyckte att det såg ganska mysigt ut.
   Hans pappa parkerade bilen på den officiella parkeringsplatsen ett hundratal meter från Stonehenge. Det var ett mycket vacker landskap som sträckte sig långt bort mot horisonten och när han tog på sig monokeln blev han genast varm i kroppen. Leonard och hans föräldrar steg ur bilen och började gå.
   Efter bara någon minut var de var de framme vid de många stenarna som reste sig över marken. Det var otroligt att se Stonehenge genom monokeln; Leonard tycktes nästan se som en svag blå aura runt stenarna. Men de sprakade och glittrade lika mycket som resten av världen.
   Bredvid stenarna stog en folkmassa på kanske femton personer. Alla såg trevliga ut, pratade och skrattade med de andra. Katie och Roger blev väldigt ivriga (som vanligt) och småsprang fram till deras så kallade grannar. Leonard gick sakta efter, knappt medveten om att han hade blivit lämnad själv. Han brydde sig mest om att utforska världen genom monokeln. Eftersom det bara var öppet landskap så långt han kunde se så var det inte enkelt att urskilja något nytt, men allt var spännande att se. Från marken han såg reste sig en slags ringlande rök som tinade bort ju högre den kom. Röken skiftade färg hela tiden och var hypnotiserande att titta på men Leonard skakade av sig transen och fortsatte framåt, lite snabbare den här gången.
   Han fann sina föräldrar i full färd med att mingla med alla samtidigt och det verkade inte finnas några barn så vitt han kunde se. Leonard ställde sig frånvarande bakom sin mamma och vände sig med ryggen mot henne för att se på stenarnas mystiska aura. Den var som röken, men den bytte inte färg. Den var blå hela tiden. Lite ljusare i kanterna och mörkare längre in.
   Leonard slet åt sig blicken igen och koncentrerade sig på människorna runt omkring honom istället. De såg väldigt normala ut; bar tjocktröjor, jeans, svarta jackor och var antigen blondiner eller brunetter. Någon var yngre än den andra, några var gifta, någon hade med sig sin hund. Alla pratade och hade roligt medan Leonard betraktade dem genom monokeln. Det var något annorlunda med dem, det var säkert. Men han tog av monokeln och de såg återigen ut som vanliga grannar. Det var speciellt en gång då han precis hade tagit av sig monokeln och tog på sig den igen då han såg någonting bakom folkmassan. Någon som var lika reserverad som han.
   Böljande rörelser. Otroliga färger som alla någon gång skiftade i brunt. Glittrande och skimrande men ändå matt. En fot lyftes några centimeter från marken och studsade tillbaka bara för att nästa skulle lyftas. Han följde blicken uppför benen och såg en svart klänning snurra. En arm blev till två. Vita ärmar fanns på armarna men de satt inte fast i klänningen. Brunt hår som tillhörde ett visst ansikte som han hade sett förut.
   Flickan dansade fridfullt och lite frånvarande sakta mot Leonard som inte kunde släppa blicken från henne. Hon såg ut att vara i Leonards ålder och hade porslinsvit hy.
   Han bestämde sig för att sätta sig ner på gräset och inte bry sig om flickan. Han antog att hon hade fått syn på honom eftersom några sekunder senare såg han hennes fötter framför sig.
   ”Hejsan!” sa hon och gjorde en liten piruett. Hennes röst var len som sammet.
   ”Hej”, sa Leonard och såg upp på henne.
   ”Är du det enda barnet här omkring?”
   ”Ja, jag antar det.” Leonard ryckte på axlarna.
   ”Vad heter du?” Hon lade huvudet på sne.
   ”Leonard. Du då?”
   ”Du kan kalla mig Allie!” sa hon och gjorde en till piruett som såg gladare ut.
   En blixt for genom Leonard. Han såg en massa möjligheter men ville vara på den säkra sidan. Han skulle låtsats som ingenting tills han hade riktiga bevis.
   Allie böjde sig ner och studerade monokeln. Det störde Leonard lite, men han sa inget.
   ”Dig har jag inte sett på länge.” sa hon reserverat och inte till Leonard. ”Hur hittade du den?” Det blev tyst en stund.
   ”Jag öppnade paketet.”
   ”Jaså?” Allie gav Leonard ett förvånat uttryck. Sen log hon, ”Du var mig en smart en. Jag trodde min syster skulle hitta den…”
   Nu var det bevisat att detta var den Allie. Som hade levt bland älvorna och skrivit ett brev till sin syster. Gömt monokeln på vinden och blivit avbildad på en målning som fanns i taket i Leonards badrum.
   ”Jag tror att din syster är död”, sa Leonard lite tyst.
   Allie höjde blicken mot himlen och log lite snett. ”Jag antog väl det. Man ska inte sörja för länge…”
   Båda var tysta en stund innan Allie tog sig till orda.
   ”Men det ska vi inte deppa över nu! Kom, jag vill att du ska träffa någon.” Hon sträckte fram handen och Leonard tog tag i den som stöd för att ställa sig upp. Allie började dansa iväg från folksamlingen och Leonard följde efter på avstånd. Hans föräldrar verkade inte märka att han var på väg bort.
   Efter fem minuters vandring på det stora fältet och betraktande av Allies hypnotiska danser stannade hon och började vissla upp i luften. Leonard saktade in och stod till sist helt stilla. Allies hår blåste med vinden, böljade och såg mycket vackert ut genom monokeln; det omgav henne och skiftade i många bruna nyanser. Hennes klänning blåste också med vinden och lekte tillsammans med hennes hår. Hon blundade och visslade en enkel melodi. För övrigt var det tyst. Inte ens den starka vinden hördes.
   Det gick ett tiotal sekunder innan vinden blåste till riktigt ordentligt och Allies hår böljade kraftigt upp i luften. Det var nära att Leonard tappade balansen men Allie stog kvar med händerna knutna bakom ryggen, med ögonen slutna, visslandes.
   En gestalt började avbilda sig bakom henne som blev allt tydligare och tydligare. Leonard kunde urskilja hår, längd och kurvor från kläder. Strax kunde han också se att det var en pojke, kanske femton sexton år, och han hade jeans och en skjorta. Över skjortan hade han en lång svart kappa med fickor som han hade händerna i. Hans hår var brunt och han var lite lik Allie. Leonard antog att detta var hennes bror.
   När den så kallade framhävningen var slut, slutade Allie vissla och vände sig om. Hon blev glad, det märktes på henne.
   ”Hej Jack!” Hon sprang fram och kramade honom. Leonard började osäkert röra sig framåt och Jack vände blicken mot honom. Jack gick fram till honom och sträckte fram handen för att hälsa.
   ”Trevligt att träffas. Mitt namn är Jack Collar.” Han log lite snett när Leonard tog i hand.
   ”Hej, jag heter…”
   ”… Leonard Thomas Wilsworth, blodgrupp AB+, kroppstemperatur 36,8 °C, födelsedatum 2 november
1994, uppvuxen i London tillsammans med dina föräldrar”, avbröt Jack honom. ”Har ingen aning om vem du är!” sa han sen med ett stort leende. Leonard bara stirrade på Jack.
   Allie gick mellan dem.
   ”Jack är som en vandrande Encyclopedia. Han kan allt om en person bara han rör vid dem och sen måste han rabbla upp allt bara för att visa upp sig”, sa hon och skrattade lite.
   Leonard nickade sakta.
   ”O-kej… Jag visste inte ens själv vilken blodgrupp jag hade.” Det sista sa han med ett litet skratt.
   ”Åh jo, en av de ovanligaste också … Tror jag”, sa Jack och flinade. ”Men varför kallade du på mig?” fortsatte han och vände sig till Allie som höjde ena ögonbrynet.
   ”Han har monokeln, ser du väl!” viskade hon lite högt.
   ”Jaha, jo det är viktigt…” sa han tyst och sneglade på Leonards högra öga där monokeln satt.
  ”Försök bara att behärska dig”, viskade Allie tystare än någonsin med ögonen som knivar i Jack. Han nickade lite skakigt och vände sig tillbaka mot Leonard.
   ”Så vad kommer hända nu?” frågade Leonard. Han tittade upp lite och såg att solen stog i topp; det hade redan blivit mitt på dagen.
   ”Först måste vi hitta ett ställe där jag kan vila litegrann och där vi kan prata. Arthur har tagit slut på mina krafter helt och hållet, förstår du…” sa Jack med en min när han nämnde namnet Arthur.
   ”Jag vet var vi kan vara. Det ligger inte så långt här ifrån”, sa Leonard och pekade åt det håll där Stonehenge låg. Jack gjorde en grimas och såg på Allie.
   ”Måste vi gå? Jobbigt.” Det gick mindre än en hundradels sekund så var han borta. Leonard kunde på något sätt inte få fram ett ord även om han hade blivit lite van vid det som händer.
   ”Han genomgår en process bara. Det är ingenting märkvärdigt, han kommer vara framme när vi är det. Han tycker inte om att gå…” förklarade Allie och tog Leonard under armen.
   Medan de gick kom Leonard på massor med frågor som han kunde ställa till Allie. Men han valde bara en utav dem.
   Han såg ner i marken och följde en osynlig, påhittad linje längst med gräsplätten. Såg upp på himlen och gjorde samma sak. Såg på Allie från de barfota fötterna, uppför vaderna, knäna, låren, höften, midjan, magen… Stannade upp och såg rakt fram igen.
   ”Är du och Jack släkt?”
   Allie vände huvudet mot Leonard med en nyfiken blick.
   ”Va? Nej då, vi är bara vänner. Jag träffade honom hos älvorna. Han säger att han inte vet vart han kommer ifrån eller nått sånt, fast jag tror inte helt och hållet på honom. Trodde du vi var syskon?”
   ”Ja, jag tyckte att ni var lite lika på något sätt…”
   Allie skrattade till. ”Sånt händer när man tillbringar mycket tid hos älvor”, sa hon och log vänligt mot Leonard.
   ”Vad menar du?”
   Allie log. ”Jo, när man är med älvor förändras man. Utseendet blir mer... ömtåligt. Hyn får en lite annan färg och håret också. Även om skillnaden inte så stor märker man det. Och eftersom vi båda är med älvorna så förändras vi likadant.”
   ”Jaha...” Leonard såg fram igen och märkte att det bara var ett tiotal meter kvar till folksamlingen och hans föräldrar. Allie släppte Leonards arm och sprang mot stenen som var den fjärde största och som var längst bort från folksamlingen. Leonard såg efter henne och försökte sen se om han kunde hitta sina föräldrar. Det kunde han inte så han sprang iväg efter Allie som redan stog och pratade med Jack.
   ”... Sastax kommer att hitta honom. Åh, hej Leonard!” sa Jack när Leonard var framme. ”Hade ni en trevlig promenad?”
   Leonard nickade lite osäkert. ”Jo, visst. Det var roligt...”
   Jack skrattade till. ”Så bra då.” Han slängde sig ner på marken och sträckte ut sig som en utvilad katt. Allie gled ner bredvid honom och satte sig skräddare. Leonard såg förvirrat omkring sig men satte sig sen försiktigt ner. Han väntade på att någon av dem skulle säga något men det hände inget så han tog till orda själv.
   ”Allie, vill du... ha tillbaka... monokeln?” sa han med smått nervös röst. Allie vände huvudet mot Leonard och såg lite frågande på honom.
   ”Va? Åh, nej nej. Den är din nu eftersom Annie dog och inte kunde hitta den.” Hon log snett.
   Leonard tog av sig monokeln och betraktade den en stund. Sen när han skulle se tillbaka på Allie var hon inte där. Han ställde sig hastigt upp och började flacka med blicken omkring sig.
   ”Allie? Allie! ALLIE!” ropade han så högt att vissa från folksamlingen vred på huvudet åt hans håll.
   Sen hörde han en mycket svag röst nerifrån.
   ”Dummer Leonard, ta på dig monokeln igen!” Han kände att något ryckte i hans kläder men det fanns inget där. I varje fall lydde han rösten och tog på sig monokeln igen. Då såg han Allie hålla i hans väst vid sina fötter. Leonard pustade ut.
   ”Åh, jag trodde jag hade vaknat upp från en dröm!” skrattade han. ”Du, vem är Annie föresten?”
   Allie höjde ena ögonbrynet. ”Annie, min syster? Det hör du väl, Annie, Allie. Det låter ju nästan likadant.”
   ”Jaså!” sa Leonard medan han rättade till västen. ”Att jag inte kan fatta enkla saker som det...” Han dunsade ner på marken igen.
   Jack vände på sig och suckade glatt. ”Jag hoppas att du kommer vara med oss ofta, Leonard. Jag har verkligen jättekul.” Han skrattade till och Leonard gjorde en grimas.
   ”Men jag har fortfarande inte fattat vad det är ni behöver mig till”, sa Leonard och ryckte på axlarna.
   Nu var det Jacks tur att förklara saker och ting.
   ”Jo, du förstår Leonard. Det som du bär där framför ögat är en slags portal, fast ändå inte, till den värld vi lever i. Som du kanske märkt är det mycket sällan kallt hos oss och allt är mycket vackrare på ett väldigt speciellt sätt. Men att se vår värld är inte det enda den där lilla jäkeln kan göra. Den kan se vem en person är egentligen, inombords. Den funkar alltså på vanliga människor som till exempel dina föräldrar, men det är inte lika enkelt som att bara se på dem genom monokeln. Nej, man måste verkligen vilja, koncentrera sig och liksom endast tänka på det. Alla andra tankar måste vara borta ur huvudet.”
   Leonard analyserade vartenda ord Jack sa och tvingade in det i skallen. ”Är det något mer jag behöver veta?”
frågade han sen. Jack slöt ögonen och nickade svagt. ”Ja... Du får absolut inte, vad som än händer, lämna ifrån dig monokeln. Inte till någon, inte ens Allie eller dina föräldrar. Och mig ska du hålla dig borta ifrån helt och hållet!” Han skrattade överdrivet. ”Ta inte illa upp”, lade han snabbt till.
   Leonard log lite och blinkade till. ”Nej då, jag förstår. Så vad är det ni vill att jag ska göra?”
   ”Jo, du ska hjälpa oss – och älvorna – att förgöra dem...” Allie viskade nästan meningen och Leonard höjde ögonbrynen.
   ”Hon menar Sastax”, sa Jack och flinade lite. Han puttade till Allie. ”Det är ingen här.” Han vände sig mot Leonard igen. ”Det skulle vara bra om du kunde vara med oss hela tiden, eftersom vi inte vet när Sastax kan komma.”
   Leonard såg mot folksamlingen långt borta och på sina föräldrar. Sen såg han ner i marken med ledsen blick. Han föräldrar skulle inte bry sig om han var borta några dagar. De vet ju att han skulle kunna klara
sig själv.
   ”Det kan jag säkert ordna. Mina föräldrar bryr sig inte särskilt mycket om vad jag gör.” Han log misstroget.
   ”Bra. Är det något mer du behöver veta?” sa Jack.
   ”Hmm. Ja, när du säger det så... Hur exakt ska jag besegra de där Sastax? Jag har ju bara mig själv och monokeln.”
   Allie lade handen på hans axel och log. ”Det är det enda du behöver.” Sen försvann både hon och Jack.