secretretreat

Den här historien skrev jag till min bästa vän när hon fyllde år. Den blev väldigt uppskattad uppfattade jag det som när den blev uppläst. Den är faktiskt lite baserad på en verklig händelse, för jag spelar rollen som cyklisten i slutet. Jag såg två människor stå vid en lyktstolpe och prata, men det var bara för några sekunder. Jag blev så facinerad av situationen att jag blev tvungen att skriva något.
Enjoy, :)

Victor & Emily   ♥   ♠   ♣   ♦

Det var mörkt. Man kunde bara se det som ljuset från lyktstolpen lös upp. En pojke stod lutad mot betongen som höjde sig några decimeter över marken och höll stolpen på plats. Han väntade på någon. Man kunde känna i luften att en andra person var där, i skuggorna. När hon slutligen steg fram i ljuset fnös pojken och vände bort huvudet.
   ”Varför följer du efter mig?”
   Flickan som stod framför honom hade en vit volangtröja på sig och ljusa jeansshorts. Hennes skor var platta och ljusrosa. Hennes hår var bystlångt och brunt och hon hade lugg.
   Hon tog ett steg fram mot honom och fann hans ögon med sina och stirrade in i dem, med en smått plågad men glad blick.
   ”Du är lika fin som alltid."
   ”Lägg av, du vet vad jag tycker om detta”, svarade han kallt.
   Hennes ögon började vattnas lite men hon kunde inte sluta le. De hade inte setts på flera dagar, och hennes lycka gick inte att beskriva. Trots det faktumet att han ignorerade hennes kärlek till honom så var hon lycklig ändå, bara hon fick se honom…
   ”Victor…”. Hennes röst skar sig i slutet. Hans namn. Det enda hon hade i huvudet hela tiden.
   Han vände huvudet åt hennes håll och såg irriterat på henne. ”Emily?”
   Hon såg hastigt upp i den glödande lampan och tårar började falla från hennes ögonvrår. Det rann och rann, och hon ville inte att han skulle se.
   ”Gråt inte, jag är inte värd det”, sa han tyst. Så han hade lite känslor i alla fall, tänkte hon.
  Det gick en stund innan hon samlade sig, under tiden hade det varit tyst och han hade betraktat hennes varje kroppsdel. När tårarna var torkade lade hon huvudet på sne och sträckte hon fram handen mot hans ansikte och snuddade fingertopparna mot hans kind. Han slöt ögonen och hans mun förblev lite öppen.
   ”Du är värd så mycket mer än mina tårar. Jag är bara en av miljarder som kan vara tillräckligt för dig, dock tycker jag inte att någon borde få dig. Du är verkligen allt. Jag menar…”, hon bröt kontakten med hans hud och vände sig om, sträckte ut armarna och talade ut i mörkret, ”… du är solen som strålar på himlen under dagen, du är månen som lyser in genom mitt fönster på natten. Du är luften jag andas, du är mina hjärtans slag, du är regnet som faller mot min kind, du är marken jag går på. Du har allt jag någonsin kan önska mig och du har mig.” Hon vände sig mot honom igen. ”Jag älskar dig, Victor. Du måste inse det.”
   ”Emily…” sa han igen, men denna gång med en varmare ton. Han reste på sig, slöt upp framför henne och tog tag i hennes armar. ”Jag insåg att du älskade mig för längesen.”
   ”Varför envisas du då med att bete dig som du gör?”
   ”För vi kan inte vara med varandra. Jag har sagt det så många gånger.”
   ”Du är kille, jag är tjej, jag förstår inte problemet?”
   Han suckade, släppte henne och ställde sig mot lyktstolpen igen. Han såg ner i marken, tog upp sin hand och såg på den. Han lyfte på den och kollade på den mot ljuset. Då såg den genomskinlig ut.
   ”Här har du problemet. Jag är inte från din värld.”
   ”Det är väl inget problem. Jag ser dig, jag kan röra dig, jag kan prata med dig och…”, hon var framme vid honom snabbt och fann hans läppar med sina och tryckte en kyss mot dem, ”… jag kan kyssa dig. Det räcker.” Hon var nära honom nu. Hans näsa var bara några centimeter från hennes och de såg djupt in i varandras ögon. Hon hade ingen aning om hur mycket han var tvungen att behärska sig nu.
   ”Emily, min långa tid med dig har inte varit tillräcklig för att få mig att förstå hur du kan få mig att känna som jag gör. Men oavsett hur mycket jag vill, oavsett hur mycket jag behöver och kvider efter dig så kan jag inte. Du kan verkligen inte ana hur mycket jag har lärt mig att älska varje sekund med dig. Och varje gång vi skildes åt kändes det som om jag försvann på riktigt. Men detta skulle aldrig funka. Efter ett tag skulle folk börja undra vad du höll på med, eftersom du är den enda som kan och kommer kunna se mig. Men ändå…”, sa han, kom närmare hennes ansikte och andades tungt. Hon kände hans andetag mot sig och började också flåsa. De såg ner på varandras läppar när han fortsatte tystare, ”… jag kan inte stå emot dig. Du är mitt liv, om jag ens har något. Du kompletterar mig överallt. Utan dig…”. Han tog bort tomrummet mellan dem och tryckte sina läppar mot hennes. Han lade armarna om henne och hon gjorde samma sak. De kysstes en stund innan Victor drog sig långsamt tillbaka en liten bit.
   ”Utan dig vill jag inte finnas.”
   Emily öppnade sakta ögonen och såg på Victor medan hon tänkte efter lite.
   ”Men om du inte vill finnas utan mig, och vi inte kan vara tillsammans, så betyder det…”
   ”… att jag måste försvinna.”
   Emily höjde ena ögonbrynet, backade ur från hans famn och sa snabbt: ”Du förvirrar mig, jag menar, varför måste du försvinna, det finns ingen anledning för dig att inte stanna, och jag kommer inte kunna klara mig utan dig för du är mitt liv och allt jag behöver och utan dig så vill jag dö och AH…!” Hon började gråta igen.
   Det blev en lång tystnad mellan dem igen, tills Victor tog ett osäkert steg mot henne och började prata, men det lät som han citerade.
   ”Jag förtjänar inte att leva med dig, du vackra varelse. Du tog mitt så kallade hjärta och rev ut det, nu tillhör det dig för alltid. Men ack, trångmålet i detta fall är inte såvida om jag förtjänar att leva med dig eller inte, utan det faktum att jag ingalunda existerar i din värld. Ty det, så älskar jag dig mer än någon man eller kvinna.”
   Hon bara glodde på honom och hade fortfarande inte riktigt smält vad han försökte säga till henne.
   ”Varför var du så elak mot mig?”
   Utan förvarning hörde man inte så långt ifrån dem, en cykel åka förbi, med dess passagerare stirrandes på dem båda. Både Emily och Victor stod som förstelnade, sen möttes deras blickar, och Emilys frågade ”Kan hon se dig?” Victor ryckte på axlarna.
   ”Jag trodde att om jag var elak mot dig skulle du till sist hata mig och inte vilja vara med mig längre”, sa
han, ”Men jag var dum nog att tro att det skulle ske.”
   ”Ja, det var du.” Utan tvekan var hon i hans famn, tryckte hela sin kropp mot hans, drog in hans doft och
borrade in huvudet mot hans hals. Han lade sina armar om henne och tryckte henne mot sig.
   ”Lova att du inte försöker hitta mig”, sa Victor och man kunde nästan höra gråten som var på väg.
   ”Jag kan inte lova något som jag inte vet om jag kommer kunna hålla”, svarade hon enkelt. Hon såg upp
på honom och gav honom en oskyldig kyss. Dock var den rakt från hennes hjärta. Sen lade hon huvudet mot hans hals igen och njöt av den sista stunden de hade tillsammans.
   ”Jag känner mig trygg här. Just här, och ingen annanstans”, sa hon och petade lätt på hans bröstkorg.
   ”Jag älskar dig, Emily”, sa han, och med ens tynade han snabbt bort.
   Han var borta.

♥   ♠   ♣   ♦
Det som cyklisten hade sett kunde hon inte få ur huvudet. Så hon ökade farten hem, smög tyst in i huset för att lugnt sätta sig med penna och skrivblock. Hon förde pennan mot pappret och lät forma meningarna:
”Det var mörkt. Man kunde bara se det som ljuset från lyktstolpen lös upp…”