Deftones + * Untitled
' Denna man hade ett relativt bra liv, han jobbade som konstnär och hade en lägenhet i ett höghus. Därinne hade han byggt en egen ateljé och en fotostudio då det förekom stunder han fick lust att fota istället för att måla. Han var duktig på sitt jobb, folk tyckte om hans konstverk och man kunde se dem då och då i någons hem. Han tjänade bra, och han var en ärlig man. Livet lekte för honom, kunde man säga.
' Hans hår var mörkblont och lite rufsigt på ett busigt sätt. Han hade stubb på hakan och vid överläppen då han hade hört uppskattande kommentarer från många kvinnor om det. Han såg ut som något de flesta människor skulle klassa som lite av en snygg ensamvarg.
' Den här dagen hade han bestämt sig för att gå ut från staden för att söka inspiration.
' De senaste veckorna hade det gått lite sämre med försäljningen av hans verk då de var väldigt lika varann, han kunde inte komma med något nytt. Så han stängde ateljén för några dagar och gav sig ut, med bara kläder på kroppen och pengar i fickan. Staden var stor och han hade tömt den helt på idéer till sina konstverk, detta var första gången han var tvungen till att lämna den för att komma på något nytt.
' Med vinden i håret och bilarna susandes förbi honom på vänster sida närmade han sig en viloplats, nästan vid mitten på bron. Bron var mycket lång och hade två viloplatser längst vägen, för fotgängare. Han såg en kappa fladdra i vinden bakom den stora stålpelaren som hjälpte till att hålla bron uppe. Kappan var mörkgrön och tillhörde en kvinna. Kvinnan höll en vit plastpåse i ena handen och kikade ängsligt över kanten. Hon fingrade lite nervöst i plastpåsen innan hon bestämde sig för att kliva upp på bänken så hon kunde komma upp på räcket. Kvinnan var kort så hon nådde inte med benen upp på räcket från marken. Vår man var nära nu, och han visste vad hon tänkte göra. Hennes eldröda och långa hår svepte i vinden och hon höll knappt i sig, fortsatte att titta ner och titta bort för att kunna bestämma sig.
' ”Hallå?! Du där! Vad gör du? Kom ner, det är ju farligt!” skrek vår man i vinden och kvinnan ryckte till och vände på huvudet. Vår man sträckte ut handen sakta. ”Kom ner nu!”
' ”Nej, du vet ingenting! Låt mig vara, gå härifrån!” skrek kvinnan tillbaka till honom.
' Vår man ställde sig med händerna på räcket och såg ner. Vit dis fanns under dem och under det fanns det vatten. Det var så långt ner så man inte ens kunde se hur långt det var.
' ”Du kommer ju dö om du hoppar ner!”
' ”Det är just det som är meningen!”
' Vinden tilltog i styrka och blåste mot dem båda, kvinnan tappade balansen och föll baklänges och blixtsnabbt var vår man bakom henne för att dämpa hennes fall. Oturligt nog fick han själv ont.
' ”Gå inte upp där igen”, sa han, ”Ingen förtjänar att dö.”
' ”Jo, jag”, envisades kvinnan. ”Jag vill kanske inte leva längre.”
' ”Hur kan någon som bor i staden inte vilja leva längre? Det är ju det bästa stället i världen.”
' ”Det vet väl inte du, du som aldrig varit utanför den.”
' ”Och det har du?”
' ”Ja”, sa kvinnan och ställde sig upp, ”Jag vill inte bo här, jag vill bo någon annanstans, men ingen stad vill ta emot mig.”
' Vår man ställde sig också upp och borstade av sin rygg och tröja. Han drog ett djupt andetag och sträckte fram sin hand igen.
' ”Har du ett namn?” frågade han. Kvinnan tvekade, strök bort en röd slinga ur sitt ansikte och tog hans hand.
' ”Elika, har du ett namn?”
' ”Ja. Wesley”, sa han och knyckte till med sin hand så det såg ut som en skakning. ”Tänker du fortfarande ta livet av dig, Elika?”
' ”Inte om du ger mig en anledning att leva, Wesley.”
' Han nickade och höjde ögonbrynen. ”Det lovar jag dig.”
' Plötsligt böjde Elika huvudet lätt bakåt, slöt ögonen till hälften och öppnade munnen litegrann. Hon började våldsamt vifta med handen framför sig och drog efter luft. Sen blev hon vanlig igen.
' ”Kändes som jag skulle nysa”, sa hon och log lite.
' ”Är du förkyld?” frågade Wesley.
' ”Jag har varit på bron i ett par dagar och det blåser ju hela tiden så ja.” Sen tog hon sats igen och nös på riktigt.
' ”Ah, härligt.” När hon fick upp ögonen och såg på Wesley igen torkade han sig i ansiktet.
' ”Du nös rakt på mig.”
' ”Oj, förlåt.”
' Wesley harklade sig och höll kvar blicken på Elika, vände på klacken och började långsamt gå tillbaka till staden. Elika sprang lite lätt efter honom och slöt upp vid hans sida. Det var ingen idé att lämna staden nu, Elika hade gett honom all inspiration han behövde.
Det behövdes en nyckel och en kod för att kunna komma in i höghuset där Wesley bodde. Han kunde koden men hade lämnat nyckeln hemma. Elika började gräva i sin vita plastpåse som verkade tom och drog fram en besynnerlig nyckel. Där det var meningen att ”tänderna” skulle sitta var det bara helt rakt och själva handtaget, delen av nyckeln man höll i när man vred om i låset, var prydd med stenar i olika färger. Hela den grundläggande metallen var guldfärgad, om fallet inte var att den var av just guld.
' Elika stack nyckeln i hålet och bad Wesley knappa in koden igen. Det klickade till och hon vred om nyckeln och dörren gick upp. När Wesley gav henne en menande blick sa hon snabbt: ”Jag har aldrig gjort inbrott någonstans!” Wesley ignorerade henne och gick in, gick uppför trappan till åttonde våningen och öppnade dörren till sin lägenhet med en nyckel han hade med sig.
' Det var som ett enda stort rum och ett kök som satt ihop med det. Sängen stod lite avsides men var ändå en del av rummet. På bortre väggen hängde ramar med konstverk i, allt från oväsentliga former och färger till verklighetstrogna porträtt. Under den väggen fanns tre canvasstativ, var och en med varsin duk på och en stor färgpalett liggandes på en pall framför dem alla tre. Längst väggen stod färdiga konstverk, på många rader, kategoriserade och vissa prissatta. Till höger om måleriet fanns fotostudion, ett stort och avlång vitt skynke hängde framför ett kamerastativ med en stor systemkamera på, och till höger om det låg köket. Vänstra väggen var lite annorlunda, ungefär på mitten gick väggen inåt så det bildade en ruta och där stod sängen. Alla väggar var av tegel och såg i sin helhet ut som en arbetande artists hem.
' ”Har du mycket att stå i, Wesley?” frågade Elika och lade sin påse på hans säng.
' ”Nu kommer jag ha det”, sa han och tog av sig jackan och polotröjan, slängde klädesplaggen på sängen och tog direkt tag i färgpaletten. Han tog fram en trälåda med oljefärger i och tryckte fram lite av varje färg på paletten, tog en pensel ur en mugg med vatten och torkade den i papper och doppade i röd färg. Han började måla röda och böljande streck på duken som var helvit. Strecken var oregelbundna, hade ingenting med varandra att göra. Elika såg förtrollat på när artisten arbetade.
' Det gick fort, en färg här, en annan där, blanda lite färger här och smeta ut mera där. Bilden började ta form och han hade inte avbrutit sig en enda gång. Och Elika såg vad det föreställde.
' På bilden var det en kvinna med mörkgrön kappa och eldrött hår. Hon hade ljusblåa vingar som sköt ut från hennes rygg och hennes fötter lämnade just en bro. På bron stod en man och skrek åt henne, antagligen att hon inte skulle hoppa.
