Citat.
Deftones + * Untitled
' Denna man hade ett relativt bra liv, han jobbade som konstnär och hade en lägenhet i ett höghus. Därinne hade han byggt en egen ateljé och en fotostudio då det förekom stunder han fick lust att fota istället för att måla. Han var duktig på sitt jobb, folk tyckte om hans konstverk och man kunde se dem då och då i någons hem. Han tjänade bra, och han var en ärlig man. Livet lekte för honom, kunde man säga.
' Hans hår var mörkblont och lite rufsigt på ett busigt sätt. Han hade stubb på hakan och vid överläppen då han hade hört uppskattande kommentarer från många kvinnor om det. Han såg ut som något de flesta människor skulle klassa som lite av en snygg ensamvarg.
' Den här dagen hade han bestämt sig för att gå ut från staden för att söka inspiration.
' De senaste veckorna hade det gått lite sämre med försäljningen av hans verk då de var väldigt lika varann, han kunde inte komma med något nytt. Så han stängde ateljén för några dagar och gav sig ut, med bara kläder på kroppen och pengar i fickan. Staden var stor och han hade tömt den helt på idéer till sina konstverk, detta var första gången han var tvungen till att lämna den för att komma på något nytt.
' Med vinden i håret och bilarna susandes förbi honom på vänster sida närmade han sig en viloplats, nästan vid mitten på bron. Bron var mycket lång och hade två viloplatser längst vägen, för fotgängare. Han såg en kappa fladdra i vinden bakom den stora stålpelaren som hjälpte till att hålla bron uppe. Kappan var mörkgrön och tillhörde en kvinna. Kvinnan höll en vit plastpåse i ena handen och kikade ängsligt över kanten. Hon fingrade lite nervöst i plastpåsen innan hon bestämde sig för att kliva upp på bänken så hon kunde komma upp på räcket. Kvinnan var kort så hon nådde inte med benen upp på räcket från marken. Vår man var nära nu, och han visste vad hon tänkte göra. Hennes eldröda och långa hår svepte i vinden och hon höll knappt i sig, fortsatte att titta ner och titta bort för att kunna bestämma sig.
' ”Hallå?! Du där! Vad gör du? Kom ner, det är ju farligt!” skrek vår man i vinden och kvinnan ryckte till och vände på huvudet. Vår man sträckte ut handen sakta. ”Kom ner nu!”
' ”Nej, du vet ingenting! Låt mig vara, gå härifrån!” skrek kvinnan tillbaka till honom.
' Vår man ställde sig med händerna på räcket och såg ner. Vit dis fanns under dem och under det fanns det vatten. Det var så långt ner så man inte ens kunde se hur långt det var.
' ”Du kommer ju dö om du hoppar ner!”
' ”Det är just det som är meningen!”
' Vinden tilltog i styrka och blåste mot dem båda, kvinnan tappade balansen och föll baklänges och blixtsnabbt var vår man bakom henne för att dämpa hennes fall. Oturligt nog fick han själv ont.
' ”Gå inte upp där igen”, sa han, ”Ingen förtjänar att dö.”
' ”Jo, jag”, envisades kvinnan. ”Jag vill kanske inte leva längre.”
' ”Hur kan någon som bor i staden inte vilja leva längre? Det är ju det bästa stället i världen.”
' ”Det vet väl inte du, du som aldrig varit utanför den.”
' ”Och det har du?”
' ”Ja”, sa kvinnan och ställde sig upp, ”Jag vill inte bo här, jag vill bo någon annanstans, men ingen stad vill ta emot mig.”
' Vår man ställde sig också upp och borstade av sin rygg och tröja. Han drog ett djupt andetag och sträckte fram sin hand igen.
' ”Har du ett namn?” frågade han. Kvinnan tvekade, strök bort en röd slinga ur sitt ansikte och tog hans hand.
' ”Elika, har du ett namn?”
' ”Ja. Wesley”, sa han och knyckte till med sin hand så det såg ut som en skakning. ”Tänker du fortfarande ta livet av dig, Elika?”
' ”Inte om du ger mig en anledning att leva, Wesley.”
' Han nickade och höjde ögonbrynen. ”Det lovar jag dig.”
' Plötsligt böjde Elika huvudet lätt bakåt, slöt ögonen till hälften och öppnade munnen litegrann. Hon började våldsamt vifta med handen framför sig och drog efter luft. Sen blev hon vanlig igen.
' ”Kändes som jag skulle nysa”, sa hon och log lite.
' ”Är du förkyld?” frågade Wesley.
' ”Jag har varit på bron i ett par dagar och det blåser ju hela tiden så ja.” Sen tog hon sats igen och nös på riktigt.
' ”Ah, härligt.” När hon fick upp ögonen och såg på Wesley igen torkade han sig i ansiktet.
' ”Du nös rakt på mig.”
' ”Oj, förlåt.”
' Wesley harklade sig och höll kvar blicken på Elika, vände på klacken och började långsamt gå tillbaka till staden. Elika sprang lite lätt efter honom och slöt upp vid hans sida. Det var ingen idé att lämna staden nu, Elika hade gett honom all inspiration han behövde.
Det behövdes en nyckel och en kod för att kunna komma in i höghuset där Wesley bodde. Han kunde koden men hade lämnat nyckeln hemma. Elika började gräva i sin vita plastpåse som verkade tom och drog fram en besynnerlig nyckel. Där det var meningen att ”tänderna” skulle sitta var det bara helt rakt och själva handtaget, delen av nyckeln man höll i när man vred om i låset, var prydd med stenar i olika färger. Hela den grundläggande metallen var guldfärgad, om fallet inte var att den var av just guld.
' Elika stack nyckeln i hålet och bad Wesley knappa in koden igen. Det klickade till och hon vred om nyckeln och dörren gick upp. När Wesley gav henne en menande blick sa hon snabbt: ”Jag har aldrig gjort inbrott någonstans!” Wesley ignorerade henne och gick in, gick uppför trappan till åttonde våningen och öppnade dörren till sin lägenhet med en nyckel han hade med sig.
' Det var som ett enda stort rum och ett kök som satt ihop med det. Sängen stod lite avsides men var ändå en del av rummet. På bortre väggen hängde ramar med konstverk i, allt från oväsentliga former och färger till verklighetstrogna porträtt. Under den väggen fanns tre canvasstativ, var och en med varsin duk på och en stor färgpalett liggandes på en pall framför dem alla tre. Längst väggen stod färdiga konstverk, på många rader, kategoriserade och vissa prissatta. Till höger om måleriet fanns fotostudion, ett stort och avlång vitt skynke hängde framför ett kamerastativ med en stor systemkamera på, och till höger om det låg köket. Vänstra väggen var lite annorlunda, ungefär på mitten gick väggen inåt så det bildade en ruta och där stod sängen. Alla väggar var av tegel och såg i sin helhet ut som en arbetande artists hem.
' ”Har du mycket att stå i, Wesley?” frågade Elika och lade sin påse på hans säng.
' ”Nu kommer jag ha det”, sa han och tog av sig jackan och polotröjan, slängde klädesplaggen på sängen och tog direkt tag i färgpaletten. Han tog fram en trälåda med oljefärger i och tryckte fram lite av varje färg på paletten, tog en pensel ur en mugg med vatten och torkade den i papper och doppade i röd färg. Han började måla röda och böljande streck på duken som var helvit. Strecken var oregelbundna, hade ingenting med varandra att göra. Elika såg förtrollat på när artisten arbetade.
' Det gick fort, en färg här, en annan där, blanda lite färger här och smeta ut mera där. Bilden började ta form och han hade inte avbrutit sig en enda gång. Och Elika såg vad det föreställde.
' På bilden var det en kvinna med mörkgrön kappa och eldrött hår. Hon hade ljusblåa vingar som sköt ut från hennes rygg och hennes fötter lämnade just en bro. På bron stod en man och skrek åt henne, antagligen att hon inte skulle hoppa.
Leonard 4 - Alla har hemligheter, även föremål
' ”Du måste skämta...” tänkte Leonard för sig själv och kröp sakta mot sängkanten. Han sträckte på halsen sakta för att se vad som fanns där och såg ett litet huvud, sen armar, vingar, kropp och ben. Han stirrade storögt på den lilla varelsen som tog sig för huvudet och stönade smärtsamt. Leonard kunde avgöra att det var en flicka, eller kanske hona, eftersom han inte visste var det var för något. Hon hade blont hår på sitt lilla huvud som var bakdraget i en stram, hög tofs, hennes hy var i en grön nyans och vid armbågarna hade hon små tofsar som stack ut till sidorna. Vingarna var ungefär lika stora som två tredjedelar av hennes hela längd, kanske större, och var gjorda av något som såg ut som ett nätverk av trådar som såg ytterst ömtåliga ut. Själva hennes kropp var smal och såg lite lekfull ut. Vid naveln hade hon en liten tuffs av ljusgrönt hår, nästan likadant som på armbågarna, och hennes ben var långa och smala. Den lilla varelsen hade inga kläder, men ett litet tygstycke var knutet runt midjan och täckte området mellan midjan och knäna. Leonard hade beslutat sig för att kalla denna varelse mänsklig eftersom hon hade på sig något som såg ut att efterlikna en kjol.
' Hon stapplade försiktigt mot monokeln, som låg en bit ifrån henne och som var lika stor som halva hennes kropp, och tog upp den. Först luktade hon på den, sen höll hon den framför huvudet och såg sig omkring genom den. Hon virrade omkring i en cirkel och såg till sist, av en slump, upp på Leonard när han låg på sin säng och betraktade henne. Han låg blixtstilla. Hon verkade se rakt på honom, men inte riktigt se honom. Hon log brett, visade tänderna (som för övrigt var fint vita), räckte ut tungan. Leonard blinkade en gång. Den lilla varelsen blev snabbt allvarlig och tog bort monokeln från sitt ansikte. Hon lutade sig fram och kisade med ögonen. Leonard råkade blinka igen och hon började skrika. Leonard skrek också till men den lilla varelsens skrik var ljust, gällt och hördes inte så mycket. Men han underskattade inte henne för det, eftersom det ändå började ringa i öronen på Leonard. Hon skrek i säkert en halv minut innan hon föll ner på golvet av utmattning.
' ”Nej, nej, nej, NEJ! Åh, heliga trädtoppar, neeeej!” Hon sprang runt i cirklar, tog sig för huvudet och skrek i små perioder. ”Varför? Åh nej!”
' Leonard tvekade lite.
' ”Snälla, ta det lugnt. Du behöver inte skrika, jag ska inte göra något.”
' Den lilla varelsen stannade och såg upp på Leonard.
' ”Inte skri–...!? Vad är det du står och säger till mig?! Det är ju klart jag måste skrika, jag skriker alltid, skrika är vad jag gör, och, och...!” Den ljusa rösten fick Leonard att skratta inombords.
' ”Men, varför skriker du?”
' ”Därför att det är DU som... WOAH! Nehej du! DET tänker jag inte berätta!”
' Leonard suckade. ”Okej då. Jag heter Leonard, jag är harmlös för allt och alla. Jag skulle inte ens kunna skada en fluga!”
' ”Sluta upp med dina artigheter, jag vet nog vad du vill!”
' Leonard sträckte sig efter monokeln men stannade sen.
' ”Du, hur kommer det sig att jag kan se dig utan monokeln?” Han såg på varelsen.
' ”Jag vet inte! Och du får inte ta den, den tillhör Allie, dumma pojke! Jag kom ju hit för att skaffa tillbaka den till henne och du bara... förstör!”
' ”Vänta nu. Blev du skickad hit av Allie?”
' ”Uhm, nej, inte direkt Allie... Nej, jag kom hit själv.” Hon lade armarna i kors och stirrade surt på Leonard.
' ”Men hur visste du att den fanns här?” sa han sedan. Den lilla varelsen tvekade ordentligt innan
hon sa: ”Jag var uppe på vinden för att hämta den, men paketet hade fått fnatt, och då förstod jag att monokeln var borta. Paket blir ju så fruktansvärt upprörda när man tar deras saker, vet du...” Leonard nickade med ett litet osäkert flin. ”Men i alla fall, så tänkte jag att jag kunde försöka lukta mig till det. Det tog ju ett tag att behöva flyga runt hela huset där DU har varit.” Hon glodde surt på honom. ”Men till sist, efter en lång dag hamnade jag här, men jag fick damm på min vinge, så jag kunde inte flyga längre. Och det hade trasslat in sig i mina fötter så det var svårt att komma loss. Det var ju på liv och död eftersom i dammråttor lever Casulother som lever på vingmembran. Och efter du tappade monokeln på mig skrämde det iväg dem.” Ett brett smil bredde sig ut över den lilla varelsens ansikte. Leonard bara nickade och låtsades att han förstod, vilket han gjorde till en viss del.
' ”Men, om du inte har något emot att jag frågar, vad är du för något?” sa Leonard och vågade sig lite längre fram mot henne. Den lilla fnissade till och tog tag i änderna på kjolen och neg.
' ”Mitt namn är Antroulita, jag är en älva och jag är med i det främsta försvarsrådet. Jag jobbar snäppet under min halvsyster Isoulita, och Rifikany, som är våran högste ledare.”
' Leonard fick sig en lite déjá vú känsla, och tänkte att han hade sett namnet Isoulita förut. Hans minne tog tillbaka honom till första gången han var uppe på vinden, då han hade tagit upp papper som det var skrivet på. Det hade varit Annie, Allies syster, som hade skrivit en slags dagbok när det hade varit svåra tider. Och Leonard mindes att Annie hade skrivit om Isoulita.
' ”Kände du Annie?” frågade han sakta och den lilla älvan fick genast ett sorgset ansiktsuttryck.
' ”Jo, visst kände jag henne. Det var hemskt att hon skulle dö som hon gjorde. Annie hade alltid försvarat oss, och vi gav henne egna krafter så hon skulle bli starkare. Men den stackars flickan brydde sig för mycket om sin syster och använde allt för att... Sastax... inte skulle ta henne. Sen såg jag henne sitta lutad mot ett träd, skriva på sitt papper med sina sista krafter, innan mörkret kom smygandes ner uppifrån trädet och slukade henne.” Antroulita började snyfta lite medan hon plågsamt återupplevde den hemska natten. Leonard kände en slags medkänsla och blev ledsen han också. Den lilla älvan satt och snyftade en stund innan hon drog med armen under näsan och gav ifrån sig ett blött ljud. Hon såg på Leonard med blinkande, blanka och stora ögon. Hon log lite och tittade sedan ner.
' ”Men, nu ska vi inte sitta och läcka över det. Låt oss få detta överstökat”, sa hon och knyckte till med armen, samtidigt som hon knäppte med fingrarna. En liten grön bok dök upp i hennes hand. Omslaget var så grönt och vackert att det nästan såg ut som gräs. Lite på översidan av mitten stod det med slingrande bokstäver Älvornas regelbok, och lite varstans var snäckor och stenar i olika färger och former fastsatta på något mystiskt vis.
' Antroulita hötte med boken mot Leonard. ”Den enda kopian av denna boken, och JAG hittade den”, sa hon stolt och kramade om boken hårt. Leonard blev lite stum och pekade lite handikappat på boken, som den han även kände igen från sitt första besök på vinden. Men hur hade den hamnat hos Antroulita, och hur hade den blivit så liten?
' ”Du, den där boken låg uppe på min vind igår, och då var den större än båda mina händer. Jag tror att det finns mer än bara en kopia...” Antroulita lade huvudet på sne och såg på Leonard.
' ”Men det var ju där jag hittade den. Haha, du är verkligen en rolig prick du!” sa hon och brast ut i gapskratt. Leonard kunde inte riktigt förstå vad som hade varit det roliga i det, men försökte se lite road ut i alla fall.
' ”Hur fick du den så liten då?” sa han oförståndigt.
' Hur jag fick–...? Skojar du med mig?” Leonard skakade på huvudet. ”Åh, flygande granbarr, lilla vännen! Du vet väl att Älvornas regelbok krymper eller växer beroende på vem som håller i den?!” Leonard skakade åter igen på huvudet och försökte hålla sig för skratt med tanke på den lilla älvans roliga svärordsuttryck. ”Jaha, jaja, men nu vet du det. I alla fall måste vi fixa detta nu, så lyssna!” Antroulita slog upp boken på vad som verkade måfå och började citera:
' ”’Kontakter med människor § 101:43 – All kontakt med människan är förbjuden, om inte kontakten inte bryter mot § 682:7’” Antroulita drog en djup suck och bläddrade långt fram. ”’Kontakter med människor § 682:7 – Om människan i fråga skulle äga eller ha ägt Crimsonklenoden, skulle denne välkomnas av Rifikany och resten av älvsläktet, och skulle ombeds att kämpa mot Sastax med hjälp av älvorna och klenodens kraft. Undertecknat Rifikany Niegzwa, älvornas ledare’” Antroulita slog ihop boken med en smäll och såg allvarligt upp på Leonard.
' ”Men det där visste jag ju redan, Allie har ju berättat för mig.”
' ”Ah, men har hon berättat om att du ska få egna krafter av oss, och har hon förklarat hur monokeln funkar egentligen?”
' “Egentligen? Har den mer krafter utöver det som jag vet att den kan göra?”
' ”O ja, det kan du ge dig på!”
' Leonard fick plötsligt en konstig känsla i magen. Han visste inte vad det var, men gissade på nervositet. Han skulle få krafter. Av älvor. Det var de orden han inte kunde tro på.
' ”Hmm, okej. Vad är det för krafter jag ska få av er då om jag redan har monokeln?”
' ”Dumma pojke, du fattar väl att monokeln inte är det enda du behöver. Den är tillräckligt ömtålig som den är. Nej, du kommer få större krafter än det...”
' ”Kommer jag kunna flyga?”
' Antroulita log stort. ”Men lilla du, det kan du redan.”
Pågående + smakprov på en masochistisk ängel
Sexy filler - Wicked mr Wilsworth and his thirsty Hunters
Jag gömmer mig bakom min favoritbok just nu..
Ja. Hej igen. :)
Nu har min Twilight/vampyr hajp suttit tänderna i mig igen (haha). Efter en fin helg av maskerad, massa film, Twilight-maraton med mamma och dimma bestämde jag mig för att ännu en gång ta mig igenom den fjärde boken i serien om Bella och Edward. Ja.. Jag måste skräpa mig lite.
Hur som helst, historien nedan kom till just efter att jag hade läst väldigt mycket Twilight. Men den blev aldrig riktigt avslutad, så jag har bara klippt av den där jag tyckte den kunde bli avklippt. Resten är bara några rader som egentligen inte har något med själva handlingen att göra.
Woh, jag har varit så sjukt stressad dom senaste dagarna, massa med skolan och produktion nu.. Men jag känner att jag är påväg tillbaka till det gamla jag. Det som ritar, skriver och läser böcker. <3
Hoppas ni tycker om Leonard som vampyr, :)
P.S. Jag har lagt märke till att engelskan suger riktigt hårt på vissa ställen, men har helt enkelt inte orkat ändra. Och sheesh! Indragen försvann. Aja, hoppas ni klarar er.
Wicked mr Wilsworth and his thirsty Hunters
For a long time, the vampires has been crawling the streets of London. Poisoning and sticking out of the environment. A new century is near, just a few more years. This is the story of Wicked Mr Wilsworth and his thirsty Hunters of the 17:th century. The revolution of vampirehunting is just around the corner…
Leonard knew that he had to catch something this night. The clock was ticking and he couldn’t afford any mistakes. His thirst was taking over him, and soon he wouldn’t be able to control himself. He wasn’t as dangerous as a newborn, but he could still end up hurting many people. His eyes revealed what he was up to, and if anyone saw him… He didn’t want to think of the consequences .
His feet flew past the alleys of London, searching for a pray. It was going to be hard, since it was in the middle of the night, and people were afraid since they knew that their friends and acquaintances had disappeared. But someone had to be out today? If he didn’t find anyone soon, then it would not turn pretty.
Before he knew it, a young boy stood in front of him, searching for his attention. Leonard couldn’t look him in the eyes, knowing he would scare him. Instead he pulled down his hood even more, so that the boy only could see his mouth and a little of his nose.
“Excuse me, sir?” the boy said with a frightened voice. “Excuse me, do you know the way to Fleet Street, sir?”
Leonard tried to control himself, but his thirst wanted something else. The boy, of course. So he coughed nervously a few times before he moved closer to the boy.
“Just stand completely still, lad.” His voice was silent and he barely had the power to finish the sentence. He laid his hands on the boy’s shoulders, moved even closer and revealed his eyes. They were glowing in a deep and dark red colour.
“P-please, sir...!” the boy cried. “I'm sorry if I have bothered you, but please, let me go!”
Leonard slowly approached his neck, with his mouth half-open. It was impossible for the boy to escape since Leonard strength was too much. The boy started screaming. It started low but increased in volume the closer Leonard got to his neck. And then he bit him. Hard, deep and without control. The blood rushed in to his mouth, and it tasted so wonderful. His eyes were wide open with madness, and he pressed the boy’s neck closer to his mouth, and in a few minutes, the boy was dead. But he wasn’t empty of blood. More and more came to Leonard, the boy’s skincolour began to fade to the same as Leonard’s.
He laid the boy down on the ground, still sucking his blood out, and sat down on his knees.
When his awareness returned to him, he had the power to close his eyes and open them again to find them bright blue; his ordinary eyecolour. He let go of the corpse and whiped his mouth, which was red from blood. Then he licked his lips and mumbled to himself.
“That was yummy...” He sighed of relief. He stood up and looked down at the boy. Such shame, he thought to himself. But he was happy now. His needs had been satisfied. At least for a while...
He saw the butler go in to the living room, announcing Leonard’s arrival. He heard his last name called out, and when the butler came out, Leonard went in. In the room, he found two men, one sitting and one standing beside him, dressed in tuxedos and top hats. The standing man wore a black tuxedo, and the other one a gray. Sitting opposite them, on a sofa, a lady a few years older than himself. She had a white and pink gown on, and held an umbrella in her left hand. On her head she had something that looked like a top hat, only smaller. A string of silk held it on place, and tied in the back of her neck.
“Ah, Mr Wilsworth, we have waited for you”, the sitting man said. “Please, sit.”
Leonard bowed. “Thank you, sir”, he said and took a seat next to him.
“This is lady Beatrice”, the man said, doing a gesture towards the lady. Leonard lowered his head quickly, like in a greeting, and raised it again. She did the same thing. “...and this is sir James”, he continued, doing the same gesture towards the other man. James reached with his hand over the sitting man and shaked Leonards hand. “And I am Mr Slith.”
“Pleased to meet you all”, Leonard said and gave lady Beatrice a smile. “It is a real pleasure to get to know such talanted hunters.”
“Now, now Mr Wilsworth, we have heard great things about you as well. You are at least as talented as us”, Mr Slith said.
Leonard thanked for the complement, but was still insisting that the three of them were better than him.
“You are very talented for being alone, do you know that? Our friends speak only well of you.”
“Well, I am afraid that it may not be true anymore.” Leonard felt forced to tell what he had done that same night.
“Oh yes, and why not?” Lady Beatrice spoke for the first time.
Leonards eyes looked down. “You see, my thirst took over me yesterday. I couldn’t get a hold over myself, and it ended up with me running down the streets of London in the middle of the night, killing an innocent boy.”
Mr Slith caught his eyes. “Listen, your secret is safe with us. It’s not that big of a deal either, it just happened once, right?”
Leonard nodded. “Yes...” Then he looked up and smiled. “Thank you.”
“No problem.”
Leonard shook his head, like he wanted to get rid of the thought of yesterday and finally met the three pairs of eyes. “Now then, why did you call me here?”
“We need to get rid of some murderers and newborns, and we need backup. Since you have so much experience in the area of murderers, we thought that you could be perfect for the job. We will help you, of course”, lady Beatrice said. “Since I have the most experience of newborns, you will be working mostly with me. Those two”, she did a gesture towards the men, “will take care of the other things, like spotting the victims, and collecting scents. We take care of the hunt. Therefore, we have all the fun.” Mr James and Mr Slith smirked at lady Beatrice.
Leonard, lady Beatrice and Mr Slith all stood up and waited for Leonards answer.
“I would never miss an opportunity like this, thank you. I will be delighted to work with you all”, he said and bowed. Lady Beatrice curtsied and James and Slith both bowed back. Beatrice turned her head against the two men.
“Could you please leave the room, I would like to have a word alone with Mr Wilsworth.”
“Of course, my dear”, Mr Slith said and left the room together with Mr James. Beatrice followed them with her eyes and then turned to Leonard again.
“I just want to warn you. If you accidently bump in to a newborn while hunting, do not try to kill it. Just get away as fast as you can, and I will take care of it afterwards. These people doesn’t have to get killed so fast, we have about two months to do it. So there is no rush if your pray slips away a few times. Just watch out for the newborns.”
“How do I know that they are newborn then?”
“Their eyes are filled with madness, red as you have never seen. Trust me when I say that you will notice if it is a newborn or not if you see one.”
Leonard felt a shiver down his spine. “Thank you for the warning, miss.”
Lady Beatrice nodded quickly and floated past him. Leonard had to turn around to see her.
Then he grabbed her hand and kissed it smoothly.
“I am looking forward working with you”, he said and smiled at her. Her perfect looks gave him a smile back, assuring him that she would enjoy it too.
Slith and James came through the door.
“So, do we have an agreement?”
“We sure have, sir!” Leonard grabbed now Mr Slith’s hand and shook it a little. “A pleasure doing business with you.”
It was late evening, but people were still outside. Drunk from the gin and the whiskey, men were still wandering the streets, looking for a woman to take home. Of course, very few times did a woman follow that drunk fool, unless she was drunk herself. Among these... festive people was a man called Oscar Abraham. Oscar had been to court many times, since he had killed his own wife while being drunk. But he had a whiteness: his brother. His brother, who had also been drunk that night Oscar killed his wife, lied in court saying that Oscar’s wife had taken her life herself. Since he was the only whiteness, the judge had to believe him. There were no proof, strangely enough, and Oscar was released. But still the police have their eyes on him, and if he would do the smallest thing he would be sent straight to jail.
Oscar Abraham was being hunted by Leonard Wilsworth.
Leonard was sitting as quiet as the night on the roof of the bar that Oscar had just left. He was looking down on his victim, just longing to bite him, but he mustn’t yet. Beatrice hadn’t located any of the newborns yet, and she was sitting on the roof opposite to his. There she melted in to the shadows, knowing that only her eyes were visible, but they also weakly glowing. She was a disguised murder-machine, and wouldn’t let anyone come in her way. Humans and vampires alike.
Oscar was stumbling away from the crowd, out to a closed market. With all the stands there, the job would be easy.
Leonard’s yellow eyes met Beatrice’s and she nodded carefully. Leonard licked his lips, but at the same time he felt disgusted, since he knew what that man had done. The politeness where over, and from now on it was all about eliminating the victims. Leonard and his new-found friends where not murderers. They helped the society, and every town had to pay it’s price. This is what he was meant for, and he loved it.
Beatrice stepped out of the shadows and jumped like a cat down from the building. On the back to get avoid getting caught. Leonard knew that the time had come. He too jumped down from his building like a cat, and started to move towards his victim. Oscar wasn’t worth being called by his name, he was just a target, something without value.
When Leonard rounded a corner, Beatrice stood by the wall, nonchalant checking if her nails where clean.
“You are doing great”, she said fast and quiet. “I am impressed.”
“There is more to me than the eyes sees”, Leonard replied and smiled. “I want to kill him now, Beatrice.”
She looked at him. “Just wait until he is out of hearing-range for the others.”
“I think he is way more away than that”, Leonard said and looked past Beatrice trying to find Oscar with his eyes. “I can’t see him.”
“What?” Beatrice said and quickly turned around. She quickly scouted the whole market to find that Oscar was missing. “How did he get away so fast?!” She ran out to the market, followed by Leonard, quickly running between the stands, looking for Oscar.
“You are right, he is gone...”, she admitted and looked up in the sky. Then her nose wrinkled and she looked at Leonard again.
“What is it?” he asked.
“I smell... newborns.”
How fast one hunt can change to another is remarkable. One moment you are chasing a drunk human, then the other you are chasing a bunch of mad and newborn vampires.
“There are three of them, all very hungry”, Beatrice shouted while running through a sleeping London. “I might be able to handle them all by myself, but if you help me it will go faster. Do you think you can do it?”
“I will try, I mean, how hard can it be?”
“It is harder than you think, sir”, Beatrice said and laughed. Leonard laughed with her, even louder.
The two vampires’ shadows were hardly visible, since their speed was most unnatural. If you this day happen to stand in one of London’s alleys, you would probably just see something black swoop by, and think that it was either you blinking or that a cloud covered the moon for just a split second.
The newborns were located in the centre of London, confused by the buildings. Leonard and Beatrice arrived and a battle started raging immediately. It was very loud, but the two of them tried to keep quiet and kill them without waking anyone up.
Beatrice caught one of the newborn’s neck and swung herself up on his shoulders, grabbed his head and broke his neck. The newborn fell to the ground and Beatrice landed standing on the ground. Leonard was growling at one of the newborns, warning it to back off. He looked sideways on Beatrice, seeing that she was taking care of the other remaining newborn. Beatrice did the same thing to him as she had done to the first, and met Leonards eyes. She was leaving the last one to him.
He looked at the newborn again, just wanting to jump over him. He moved a bit closer, moving in a circle around the creature. Beatrice was moving closer now as well, and they both moved around the newborn. Beatrice was counting.
“...ninetyseven, ninetyeight, ninetynine...”
Leonard was getting ready and the newborn eyes were looking from Leonard to Beatrice and back to Leonard. They were filled with madness and confusion, but they were about to fade. Beatrice counted.
“...one hundred...”
Leonards arms and legs twitched once and Beatrice jumped over the newborn so that he fell to the ground. Beatrice was holding down his body, and Leonard rushed over to them. She was holding his head against the ground and looked Leonard deep in the eyes. Without looking he did it quick; he stamped as hard as he could on the victims head so the skull crushed against the stony ground. The three newborns were dead.
“This is not what we came here to do”, Beatrice said and stood up. “I hope you understand that.”
“Yes, miss”, Leonard said. “But I love the way you look when you fight.” He gave her an honest smile and she smiled back.
“Sir, this is not suitable at the moment”, she tried to say without giggling. “I am not that type of woman.”
Leonard ignored her and moved closer so that he could grab her hips and pull her against himself. Their lips met in a passionate kiss and separated. His hands held her hips so that she couldn’t run away, and her hands dug in to his hair, feeling every part of it. Their bodies moved closer, pressing against eachother and Leonard dared to take his hands of her hips. Instead he laid them around her, pushing her even closer towards him, feeling her cold breath inside of his mouth. Beatrice was answering every move that he did, by kissing him back.
The game continued, back and forth, back and forth until Beatrice let go of his mouth, standing in his arms and looking at him, smiling.
“So the great lady Beatrice would take just <i>any</i> man?” Leonard said and licked his lips, already missing her flavour.
“You are not any man, Mr Wilsworth. In fact, you are not a man at all.”
Leonard raised one of his eyebrows.
“You are a vampire, lad. And that is not going to change.”
“Lad? I think I am old enough not to be called that anymore...”, he said.
“Hmm, maybe”, she smiled. “At least you are younger than me.”
He gave her a big grin and kissed her again, smiling within every kiss. Then she laid her head against his shoulder and her arms around him, pushing him closer to herself.
“I never want this to end, Leonard. I just want to hold you close to me and never let go. I want to feel your scent, fell your hand against my hair, against my skin, touch your lips with my own, and always be with you. I want to hunt with you, kill just for fun, and never work for anyone again.”
“Beatrice?” Leonard took her shoulders and held her in front of himself. A few tears had fell down her cheek, but she was still smiling at him.
“I don’t want this to end either. I will do all those things for you, you just have to make me one promise.”
“Yes, yes, anything!”
“Do you want to do the honours of being the first member of my group?”
Beatrice’s eyes went glossy.
“Y-yes, of course!”
“Thank you, Beatrice.” He smiled and huged her tight. When he let go of her she wiped a tear of her cheek and kissed him.
“The sun is on it’s way up, we’d better get away from here”, Leonard whispered in her ear.
“What are we going to do about the corpses?” Beatrice looked back at the three dead vampires lying on the ground.
“The sun will dry them out, they will be gone before anyone wakes up, drifting in the wind.”
Leonard laughed quiet.
“Come, I want to show you where I live”, Leonard said and lifted Beatrice up in his arms. Then he started to run. His goal was to reach his home before anyone in town woke up.
