secretretreat

Cha cha ~
Nu lägger jag äntligen (?) upp nästa kapitel. Nu får man reda på lite mer om vad det egentligen är som pågår men allt är ändå fortfarande ett litet mysterium för Leonard som inte verkar fatta någonting. Jag har själv inte läst igenom kapitlet så om det är stavfel vet ni varför. Mycket upprepning har jag dock märkt..
Funderar på om jag ska skriva en filler, sånt är alltid roligt. Har så många idéer som inte kommer med i boken, bara korta noveller med karaktärerna med. Ska nog lägga upp den som jag skrev om Leonard när han är vampyr i London. :] Engelsk och heter Leonard and his Thirsty Hunters.
Ha det så kul med att läsa denna nu då tills dess. ^^
Och vore tacksam om ni lämnade kvar en liten kommentar, så jag ser att det är fler än Herr Krabba som läser. :]


Stonehenge
Följande morgon blev kort för Leonard. Han blev väckt tidigt och åt frukost med sina föräldrar som var väldigt uppspelta. De tyckte väl att det skulle bli kul att träffa nya människor, men inte Leonard. Bara han fick se Stonehenge och ha på sig monokeln och västen.
   Leonard, Katie och Roger åkte sent på morgonen och Leonard satt i baksätet med västen på överkroppen och monokeln i fickan precis som han hade lovat sig själv. Det var inte så långt till Stonehenge från utkanten av Amesbury. Under bilfärden fick Leonard se staden inifrån och han tyckte att det såg ganska mysigt ut.
   Hans pappa parkerade bilen på den officiella parkeringsplatsen ett hundratal meter från Stonehenge. Det var ett mycket vacker landskap som sträckte sig långt bort mot horisonten och när han tog på sig monokeln blev han genast varm i kroppen. Leonard och hans föräldrar steg ur bilen och började gå.
   Efter bara någon minut var de var de framme vid de många stenarna som reste sig över marken. Det var otroligt att se Stonehenge genom monokeln; Leonard tycktes nästan se som en svag blå aura runt stenarna. Men de sprakade och glittrade lika mycket som resten av världen.
   Bredvid stenarna stog en folkmassa på kanske femton personer. Alla såg trevliga ut, pratade och skrattade med de andra. Katie och Roger blev väldigt ivriga (som vanligt) och småsprang fram till deras så kallade grannar. Leonard gick sakta efter, knappt medveten om att han hade blivit lämnad själv. Han brydde sig mest om att utforska världen genom monokeln. Eftersom det bara var öppet landskap så långt han kunde se så var det inte enkelt att urskilja något nytt, men allt var spännande att se. Från marken han såg reste sig en slags ringlande rök som tinade bort ju högre den kom. Röken skiftade färg hela tiden och var hypnotiserande att titta på men Leonard skakade av sig transen och fortsatte framåt, lite snabbare den här gången.
   Han fann sina föräldrar i full färd med att mingla med alla samtidigt och det verkade inte finnas några barn så vitt han kunde se. Leonard ställde sig frånvarande bakom sin mamma och vände sig med ryggen mot henne för att se på stenarnas mystiska aura. Den var som röken, men den bytte inte färg. Den var blå hela tiden. Lite ljusare i kanterna och mörkare längre in.
   Leonard slet åt sig blicken igen och koncentrerade sig på människorna runt omkring honom istället. De såg väldigt normala ut; bar tjocktröjor, jeans, svarta jackor och var antigen blondiner eller brunetter. Någon var yngre än den andra, några var gifta, någon hade med sig sin hund. Alla pratade och hade roligt medan Leonard betraktade dem genom monokeln. Det var något annorlunda med dem, det var säkert. Men han tog av monokeln och de såg återigen ut som vanliga grannar. Det var speciellt en gång då han precis hade tagit av sig monokeln och tog på sig den igen då han såg någonting bakom folkmassan. Någon som var lika reserverad som han.
   Böljande rörelser. Otroliga färger som alla någon gång skiftade i brunt. Glittrande och skimrande men ändå matt. En fot lyftes några centimeter från marken och studsade tillbaka bara för att nästa skulle lyftas. Han följde blicken uppför benen och såg en svart klänning snurra. En arm blev till två. Vita ärmar fanns på armarna men de satt inte fast i klänningen. Brunt hår som tillhörde ett visst ansikte som han hade sett förut.
   Flickan dansade fridfullt och lite frånvarande sakta mot Leonard som inte kunde släppa blicken från henne. Hon såg ut att vara i Leonards ålder och hade porslinsvit hy.
   Han bestämde sig för att sätta sig ner på gräset och inte bry sig om flickan. Han antog att hon hade fått syn på honom eftersom några sekunder senare såg han hennes fötter framför sig.
   ”Hejsan!” sa hon och gjorde en liten piruett. Hennes röst var len som sammet.
   ”Hej”, sa Leonard och såg upp på henne.
   ”Är du det enda barnet här omkring?”
   ”Ja, jag antar det.” Leonard ryckte på axlarna.
   ”Vad heter du?” Hon lade huvudet på sne.
   ”Leonard. Du då?”
   ”Du kan kalla mig Allie!” sa hon och gjorde en till piruett som såg gladare ut.
   En blixt for genom Leonard. Han såg en massa möjligheter men ville vara på den säkra sidan. Han skulle låtsats som ingenting tills han hade riktiga bevis.
   Allie böjde sig ner och studerade monokeln. Det störde Leonard lite, men han sa inget.
   ”Dig har jag inte sett på länge.” sa hon reserverat och inte till Leonard. ”Hur hittade du den?” Det blev tyst en stund.
   ”Jag öppnade paketet.”
   ”Jaså?” Allie gav Leonard ett förvånat uttryck. Sen log hon, ”Du var mig en smart en. Jag trodde min syster skulle hitta den…”
   Nu var det bevisat att detta var den Allie. Som hade levt bland älvorna och skrivit ett brev till sin syster. Gömt monokeln på vinden och blivit avbildad på en målning som fanns i taket i Leonards badrum.
   ”Jag tror att din syster är död”, sa Leonard lite tyst.
   Allie höjde blicken mot himlen och log lite snett. ”Jag antog väl det. Man ska inte sörja för länge…”
   Båda var tysta en stund innan Allie tog sig till orda.
   ”Men det ska vi inte deppa över nu! Kom, jag vill att du ska träffa någon.” Hon sträckte fram handen och Leonard tog tag i den som stöd för att ställa sig upp. Allie började dansa iväg från folksamlingen och Leonard följde efter på avstånd. Hans föräldrar verkade inte märka att han var på väg bort.
   Efter fem minuters vandring på det stora fältet och betraktande av Allies hypnotiska danser stannade hon och började vissla upp i luften. Leonard saktade in och stod till sist helt stilla. Allies hår blåste med vinden, böljade och såg mycket vackert ut genom monokeln; det omgav henne och skiftade i många bruna nyanser. Hennes klänning blåste också med vinden och lekte tillsammans med hennes hår. Hon blundade och visslade en enkel melodi. För övrigt var det tyst. Inte ens den starka vinden hördes.
   Det gick ett tiotal sekunder innan vinden blåste till riktigt ordentligt och Allies hår böljade kraftigt upp i luften. Det var nära att Leonard tappade balansen men Allie stog kvar med händerna knutna bakom ryggen, med ögonen slutna, visslandes.
   En gestalt började avbilda sig bakom henne som blev allt tydligare och tydligare. Leonard kunde urskilja hår, längd och kurvor från kläder. Strax kunde han också se att det var en pojke, kanske femton sexton år, och han hade jeans och en skjorta. Över skjortan hade han en lång svart kappa med fickor som han hade händerna i. Hans hår var brunt och han var lite lik Allie. Leonard antog att detta var hennes bror.
   När den så kallade framhävningen var slut, slutade Allie vissla och vände sig om. Hon blev glad, det märktes på henne.
   ”Hej Jack!” Hon sprang fram och kramade honom. Leonard började osäkert röra sig framåt och Jack vände blicken mot honom. Jack gick fram till honom och sträckte fram handen för att hälsa.
   ”Trevligt att träffas. Mitt namn är Jack Collar.” Han log lite snett när Leonard tog i hand.
   ”Hej, jag heter…”
   ”… Leonard Thomas Wilsworth, blodgrupp AB+, kroppstemperatur 36,8 °C, födelsedatum 2 november
1994, uppvuxen i London tillsammans med dina föräldrar”, avbröt Jack honom. ”Har ingen aning om vem du är!” sa han sen med ett stort leende. Leonard bara stirrade på Jack.
   Allie gick mellan dem.
   ”Jack är som en vandrande Encyclopedia. Han kan allt om en person bara han rör vid dem och sen måste han rabbla upp allt bara för att visa upp sig”, sa hon och skrattade lite.
   Leonard nickade sakta.
   ”O-kej… Jag visste inte ens själv vilken blodgrupp jag hade.” Det sista sa han med ett litet skratt.
   ”Åh jo, en av de ovanligaste också … Tror jag”, sa Jack och flinade. ”Men varför kallade du på mig?” fortsatte han och vände sig till Allie som höjde ena ögonbrynet.
   ”Han har monokeln, ser du väl!” viskade hon lite högt.
   ”Jaha, jo det är viktigt…” sa han tyst och sneglade på Leonards högra öga där monokeln satt.
  ”Försök bara att behärska dig”, viskade Allie tystare än någonsin med ögonen som knivar i Jack. Han nickade lite skakigt och vände sig tillbaka mot Leonard.
   ”Så vad kommer hända nu?” frågade Leonard. Han tittade upp lite och såg att solen stog i topp; det hade redan blivit mitt på dagen.
   ”Först måste vi hitta ett ställe där jag kan vila litegrann och där vi kan prata. Arthur har tagit slut på mina krafter helt och hållet, förstår du…” sa Jack med en min när han nämnde namnet Arthur.
   ”Jag vet var vi kan vara. Det ligger inte så långt här ifrån”, sa Leonard och pekade åt det håll där Stonehenge låg. Jack gjorde en grimas och såg på Allie.
   ”Måste vi gå? Jobbigt.” Det gick mindre än en hundradels sekund så var han borta. Leonard kunde på något sätt inte få fram ett ord även om han hade blivit lite van vid det som händer.
   ”Han genomgår en process bara. Det är ingenting märkvärdigt, han kommer vara framme när vi är det. Han tycker inte om att gå…” förklarade Allie och tog Leonard under armen.
   Medan de gick kom Leonard på massor med frågor som han kunde ställa till Allie. Men han valde bara en utav dem.
   Han såg ner i marken och följde en osynlig, påhittad linje längst med gräsplätten. Såg upp på himlen och gjorde samma sak. Såg på Allie från de barfota fötterna, uppför vaderna, knäna, låren, höften, midjan, magen… Stannade upp och såg rakt fram igen.
   ”Är du och Jack släkt?”
   Allie vände huvudet mot Leonard med en nyfiken blick.
   ”Va? Nej då, vi är bara vänner. Jag träffade honom hos älvorna. Han säger att han inte vet vart han kommer ifrån eller nått sånt, fast jag tror inte helt och hållet på honom. Trodde du vi var syskon?”
   ”Ja, jag tyckte att ni var lite lika på något sätt…”
   Allie skrattade till. ”Sånt händer när man tillbringar mycket tid hos älvor”, sa hon och log vänligt mot Leonard.
   ”Vad menar du?”
   Allie log. ”Jo, när man är med älvor förändras man. Utseendet blir mer... ömtåligt. Hyn får en lite annan färg och håret också. Även om skillnaden inte så stor märker man det. Och eftersom vi båda är med älvorna så förändras vi likadant.”
   ”Jaha...” Leonard såg fram igen och märkte att det bara var ett tiotal meter kvar till folksamlingen och hans föräldrar. Allie släppte Leonards arm och sprang mot stenen som var den fjärde största och som var längst bort från folksamlingen. Leonard såg efter henne och försökte sen se om han kunde hitta sina föräldrar. Det kunde han inte så han sprang iväg efter Allie som redan stog och pratade med Jack.
   ”... Sastax kommer att hitta honom. Åh, hej Leonard!” sa Jack när Leonard var framme. ”Hade ni en trevlig promenad?”
   Leonard nickade lite osäkert. ”Jo, visst. Det var roligt...”
   Jack skrattade till. ”Så bra då.” Han slängde sig ner på marken och sträckte ut sig som en utvilad katt. Allie gled ner bredvid honom och satte sig skräddare. Leonard såg förvirrat omkring sig men satte sig sen försiktigt ner. Han väntade på att någon av dem skulle säga något men det hände inget så han tog till orda själv.
   ”Allie, vill du... ha tillbaka... monokeln?” sa han med smått nervös röst. Allie vände huvudet mot Leonard och såg lite frågande på honom.
   ”Va? Åh, nej nej. Den är din nu eftersom Annie dog och inte kunde hitta den.” Hon log snett.
   Leonard tog av sig monokeln och betraktade den en stund. Sen när han skulle se tillbaka på Allie var hon inte där. Han ställde sig hastigt upp och började flacka med blicken omkring sig.
   ”Allie? Allie! ALLIE!” ropade han så högt att vissa från folksamlingen vred på huvudet åt hans håll.
   Sen hörde han en mycket svag röst nerifrån.
   ”Dummer Leonard, ta på dig monokeln igen!” Han kände att något ryckte i hans kläder men det fanns inget där. I varje fall lydde han rösten och tog på sig monokeln igen. Då såg han Allie hålla i hans väst vid sina fötter. Leonard pustade ut.
   ”Åh, jag trodde jag hade vaknat upp från en dröm!” skrattade han. ”Du, vem är Annie föresten?”
   Allie höjde ena ögonbrynet. ”Annie, min syster? Det hör du väl, Annie, Allie. Det låter ju nästan likadant.”
   ”Jaså!” sa Leonard medan han rättade till västen. ”Att jag inte kan fatta enkla saker som det...” Han dunsade ner på marken igen.
   Jack vände på sig och suckade glatt. ”Jag hoppas att du kommer vara med oss ofta, Leonard. Jag har verkligen jättekul.” Han skrattade till och Leonard gjorde en grimas.
   ”Men jag har fortfarande inte fattat vad det är ni behöver mig till”, sa Leonard och ryckte på axlarna.
   Nu var det Jacks tur att förklara saker och ting.
   ”Jo, du förstår Leonard. Det som du bär där framför ögat är en slags portal, fast ändå inte, till den värld vi lever i. Som du kanske märkt är det mycket sällan kallt hos oss och allt är mycket vackrare på ett väldigt speciellt sätt. Men att se vår värld är inte det enda den där lilla jäkeln kan göra. Den kan se vem en person är egentligen, inombords. Den funkar alltså på vanliga människor som till exempel dina föräldrar, men det är inte lika enkelt som att bara se på dem genom monokeln. Nej, man måste verkligen vilja, koncentrera sig och liksom endast tänka på det. Alla andra tankar måste vara borta ur huvudet.”
   Leonard analyserade vartenda ord Jack sa och tvingade in det i skallen. ”Är det något mer jag behöver veta?”
frågade han sen. Jack slöt ögonen och nickade svagt. ”Ja... Du får absolut inte, vad som än händer, lämna ifrån dig monokeln. Inte till någon, inte ens Allie eller dina föräldrar. Och mig ska du hålla dig borta ifrån helt och hållet!” Han skrattade överdrivet. ”Ta inte illa upp”, lade han snabbt till.
   Leonard log lite och blinkade till. ”Nej då, jag förstår. Så vad är det ni vill att jag ska göra?”
   ”Jo, du ska hjälpa oss – och älvorna – att förgöra dem...” Allie viskade nästan meningen och Leonard höjde ögonbrynen.
   ”Hon menar Sastax”, sa Jack och flinade lite. Han puttade till Allie. ”Det är ingen här.” Han vände sig mot Leonard igen. ”Det skulle vara bra om du kunde vara med oss hela tiden, eftersom vi inte vet när Sastax kan komma.”
   Leonard såg mot folksamlingen långt borta och på sina föräldrar. Sen såg han ner i marken med ledsen blick. Han föräldrar skulle inte bry sig om han var borta några dagar. De vet ju att han skulle kunna klara
sig själv.
   ”Det kan jag säkert ordna. Mina föräldrar bryr sig inte särskilt mycket om vad jag gör.” Han log misstroget.
   ”Bra. Är det något mer du behöver veta?” sa Jack.
   ”Hmm. Ja, när du säger det så... Hur exakt ska jag besegra de där Sastax? Jag har ju bara mig själv och monokeln.”
   Allie lade handen på hans axel och log. ”Det är det enda du behöver.” Sen försvann både hon och Jack.

Hai alla glada läsare (Herr Krabba)~!
Detta är det andra kapitlet ur min bok, hoppas ni gillar det! Ciao, <3

Försvinnande paket och skimrande färger
Morgonsolen lös starkt in i rummet där Leonard sov. Det var fortfarande tidigt på morgonen och höst, men solen verkade inte ge sig. Den hade legat på riktigt rejält den morgonen och hade värmt upp hela Leonards täcke. Det var omöjligt att sova i den värmen och mycket motvilligt öppnade han ögonen väldigt sakta. Det första han såg var det enorma fönstret och sen sina lådor som var ställda i ett hörn.
   Rummet var litet i sig, men tillräckligt stort för att kunna användas som ett mini-bibliotek. Bara ett par hyllor fattades och kanske en skön fåtölj med ett litet bord och en lampa. Fantasin skenade iväg för Leonard men han visste att det aldrig skulle hända; inte ens alla i familjen tillsammans hade så mycket böcker. Själv hade han många böcker men långt ifrån ett helt bibliotek.
   Utan förvarning hoppade han ur sängen och försökte öppna luckan i taket. Det gick såklart inte så han sprang ut ur rummet och nerför trappan till köket där han hoppades hans föräldrar var. Det var de inte. Han sprang till deras rum. De var inte där heller. Var kunde de vara? Han tog på sig sina skor och gick ut i trädgården. Där var hans mamma i full färd med att plocka äpplen från marken och lägga dem i en skottkärra.
   ”Roger, kan du hjälpa mig?” ropade hon till Leonards pappa. Och när han såg sin pappa kunde han inte hålla sig för skratt. Hans pappa hade på sig en vit dräkt med gröna blommor på, gula gummihandskar och höll en kratta i ena handen. Och om det inte skulle vara nog hade han en stråhatt på huvudet och ett hjälplöst uttryck påklistrat på ansiktet. Leonard brast ut i gapskratt.
   ”Vad behöver–”, började han men lade sedan märke till Leonard, ”… Vad skrattar du åt?!”
   ”Du ser ju inte riktigt klok ut, pappa!” sa Leonard som skrattade så mycket att han hade börjat gråta.
   ”Men ärligt talat Leo, så kul är det inte…”, försvarade hans pappa sig själv.
   ”Jo, det är det!”
   ”Ursäkta?!” sa hans mamma med en hög ton. ”Jag behöver hjälp här.”
   ”Javisst”, sa hans pappa och hjälpte Leonards mamma tömma skottkärran i en komposthög framför deras häck som skilde de åt från skogen.
   När Leonard äntligen hade slutat skratta kunde han prata normalt med sin pappa. Nästan.
   ”Kan du hjälpa mig med att öppna luckan i taket?”
   ”Kan du inte göra det själv då?” sa hans pappa frånvarande.
   ”Nej, jag är för kort”, mumlade han.
   ”Jaså, jaha…” sa hans pappa ironiskt och gick före in i huset och upp till Leonards rum.
   ”Tackar!” flinade Leonard medan de gick uppför trappan.
   Hans pappa öppnade luckan åt honom och gick iväg så fort som möjligt. Leonard suckade med ett leende och klättrade upp för stegen. Han tände lampan och började genast leta efter monokeln. Han visste vilka två lådor han hade kollat i och han visste också att monokeln inte låg i någon av dem. Han tog fram brevet igen och läste att hon hade gömt den någonstans på vinden. Den kanske inte låg i någon låda? Han började leta mellan soffkuddarna, under lampan och under tyger som låg utspridda på golvet. Men han letade försiktigt om han skulle råka tappa monokeln på golvet omedvetet ifall den låg mellan någon av filtarna, vilket den inte gjorde. Han stönade till högt och slöt ögonen. Jag får inte ge upp! Öppna ögonen, Leo!
   När han sköt upp ögonen igen föll hans ögon först på fönstret och sen på det som fanns under det.
   Ett litet brunt paket med brunt snöre runt om. Om Allie menade att monokeln var gömd hade hon nog varit blind. Leonard började beslutsamt gå mot paketet och skulle precis böja sig ner och ta det när det plötsligt försvann. Hans spärrade upp ögonen och någon, eller något, sparkade till honom i ryggen. Han föll framåt och vände sig snabbt om, men det var inget där. Han såg ner på golvet och där låg paketet som det hade gjort under fönstret – helt stilla och inte levande. Han gjorde ett halvhjärtat försök i att slänga sig över det men paketet försvann igen och dök upp på ett annat ställe. Samma sak upprepades kanske tre eller fyra gånger. Leonard började bli irriterad. Han var på väg att ge upp när paketet hamnade i hans knä. Han andades andfått och lyfte sakta handen för att göra ett försök att röra paketet. Det ryckte till lite, men försvann inte. Han log åt sin seger och började ta bort snöret. Han drog bort det bruna pappret som omgav paketet och fick se ett till papper. När hans fingrar snuddade vid det ekade det en röst.
   ”Ett skrin utan gångjärn, nyckel och lock. Gyllene skatt rymmer det dock. Ett fint litet hus, utan fönster och port. När ägaren vill ut, krossar han det fort.”
   Leonard ryggade tillbaka när han hörde den dova rösten som ekade på vinden. Han förstod inte riktigt vad det kunde betyda så han provade att röra vid pappret igen. Samma sak hände, men denna gången lät rösten lite argare. Leonard tänkte efter. Ett skrin utan gångjärn… Hus utan fönster och port… När ägaren vill ut krossar han det fort… Vad kunde det betyda? Det kanske handlade om det som fanns i paketet. Men det kan man väl knappast krossa? Nej, det måste vara något annat…
   En gåta.
   Leonard ställde sig snabbt upp och krökte fingret mot läpparna. Det har ingen port eller fönster. Inuti ligger det en gyllene skatt. Det är som ett hus och om ägaren vill komma ut krossar han det. Vad kan man krossa? Glas, men det är ju öppet… Gåtor brukar ju oftast ha ett enkelt svar som finns där men som man inte tänker på. Vad kan man krossa som innehåller en skatt och inte har några öppningar?
   Leonard fick tänka som aldrig förr och rörde vid paketet igen så han kunde höra gåtan. Mitt framför ögonen på mig…! Han såg på sina möjligheter; ett glas, men det hade en öppning, en sten, men det rymmer inte en gyllene skatt, ett ägg, men det…
   Ett ägg var svaret. Han lyssnade på gåtan igen och tänkte på ett ägg. Det har ingen öppning, inga fönster och innehåller något värdefullt. När ägaren vill ut måste han krossa det.
   Leonard sträckte på sig och sa bestämt ”Ett ägg.” Paketet började ryka och dunstade så småningom bort tills det bara låg något litet runt och skinande på golvet med en kedja fäst på ena sidan.
   Monokeln.

Det blev ljust, skimrande färger överallt och det var som en helt annan värld. Allting glittrade vid solens beröring och bländade allt levande. Det var omöjligt att beskriva hur det var att se genom monokeln.
   Leonard stog utomhus och det hade redan hunnit bli eftermiddag. Han höll monokeln mot ögat och var stum över hur allting såg så annorlunda ut. Det var varmare, ljusare och fler färger fanns än han någonsin kunnat föreställa sig. Genom monokeln såg man allt. Träden hade miljontals detaljer som var omöjliga att se med blotta ögat och äpplena var röda som blod. En stark, djup färg som man kunde drunkna i. Leonard lutade huvudet bakåt så han kunde se himlen. Den var lika blå som hans ögon och molnen var vita som snö. Solen lös starkt och glittrade otroligt vackert när den bländade Leonard så han blev tvungen att titta bort.
   Han log för sig själv och lade monokeln i fickan. Allt blev kallt igen och Leonard började nästan frysa. Han sprang in och upp på sitt rum där han började gräva i lådan med hans antikvaror. Han lyfte försiktigt bort de översta föremålen för att ta fram det som låg underst: en äkta väst från 1800-talet som han hade fått av sin morfar Adam. Den luktade pepparmint.
   Han tog på sig västen och fäste monokelns kedja i fickan innan han satte den mot ögat. Leonard gick fram till spegeln och betraktade sin omgjorda kroppsbyggnad i monokeln. Västen passade perfekt tillsammans med den och för en stund ville Leonard aldrig ta av sig monokeln. Den känslan försvann efter en stund när han bestämde att han kunde ha på sig västen och monokeln dagen därpå när han skulle med sina föräldrar till Stonehenge.
   Leonard behöll västen och monokeln på och gick ner till sina föräldrar som satt i vardagsrummet.
   Hans pappa höll på att försöka tända brasan och hans mamma satt i en fåtölj med en kopp i handen. Leonard antog att det var te.
   ”Hej där! Var har du varit?” sa hans mamma.
   ”Lite överallt… Ute, på mitt rum”, tillade han.
   ”Vill du ha lite varm choklad? Det står på bordet.” Katie pekade på ett bord som stog framför henne. ”Var har du hittat den västen föresten?”
   ”Jag fick den av morfar en gång. Den låg i en av mina lådor.” Leonard såg sig omkring. ”Ni har ställt i ordning saker här ser jag.”
   I vardagsrummet stog det en soffa och två fåtöljer varav Katie satt i en av dem. I mitten stog ett soffbord med en bricka och två koppar varm choklad. På golvet bakom soffan låg en matta som var röd i grunden och hade olika mönster i röda och gula nyanser. På höger sida, där brasan var, stog en hög lampa som var vit och hade en stor lampskärm på toppen. Det hängde till och med en tavla på väggen framför honom som föreställde en blomsteräng och en flickas silhuett i gryningen. Ramen var målad i guld och ganska tjock.
   Leonard gick fram till soffbordet och tog upp en kopp. Det värmde skönt i händerna. Han satte sig i fåtöljen mitt emot hans mamma och tittade på när hans pappa försökte tända brasan. Det var mysigt i rummet även om det var väldigt stort. Det knastrade till i brasan och Leonards pappa betraktade nöjt sitt verk. Han tog den sista koppen som stog på brickan och satte sig i soffan.
   Leonard drack sin choklad i tystnad och log för sig själv när han tänkte på monokeln i västfickan.
   För en gångs skull tyckte han att någonting var roligt i det huset.
   När Leonard och hans föräldrar hade pratat klart om hur de skulle tapetsera olika rum och druckit upp chokladen var det kolsvart ute. Månen var vit, rund och lös upp hela Leonards rum genom det stora fönstret. Han hade tagit av sig västen och lagt monokeln i en låda som fanns i hans nattduks-bord som hans pappa hade burit in tidigare.
   Leonard lade sig i sängen och drog täcket tätt intill sig. Det fanns fortfarande fler frågor som var obesvarade. Vilka ”De” var till exempel. Och vad menade Allie med att hon inte fanns kvar i sin systers ögon längre? Han tänkte på målningen i badrummet, kom ihåg varje detalj. Leonard somnade med tanken på vem som hade kunnat måla bilden.

Hej allesammans! Nu har bestämt mig för att lägga upp första kapitlet ur min bok här, och boken heter Leonard. Hm, fantasifullt.
Anyway, jag har sammanlagt sju kapitel, varav det åttonde som snart är avslutat. Jag skriver inte alls ofta på denhär historien så jag hoppas på pepp. :p
Jag började på den för ett bra tag sen, när jag gick i åttonde klass, så början är rätt annorlunda gentemot nyare kapitel, så keep that in mind. Jag har även ett utdrag med respons från min svenskalärare jag hade i nian, men detta är oförändrat från första gången jag skrev det.
Enjoy, :)


”Livet är som en ask choklad. Man vet aldrig vad man får…”
   – Forrest Gump


Om älvor, systrar och en monokel
Gruset knastrade under bildäcken när den röda jeepen körde in på uppfarten. Leonard steg ur bilen och smällde igen dörren. Han orkade inte bry sig om sin pappas klagande rop om att han kunde repat lacken eller något annat idiotiskt.
   Det var höst, alla löven hade fallit, och Leonard var tretton. På något vis hade hans föräldrar lyckats
övertala honom att flytta med till den pyttelilla staden Amesbury från hans kära uppväxtstad London. De påstod att de hade köpt ett fint litet slottsliknande hus men det liknade mest ett gammalt ruckel. Ett stort ruckel.
   Leonard var tvungen att backa för att se hela huset. Hans föräldrar rusade förbi honom lika ivriga som små uppspelta möss och Leonard suckade. Han slog vad med sig själv om att han aldrig skulle trivas i Amesbury. Han gick efter sina hyperaktiva föräldrar för att utforska lite på egen hand. Rummen var många men små och det fanns ett flertal större som han antog skulle bli sovrum. Ett speciellt sovrum som han hittade hade vacker utsikt över naturen och mycket ljus. Men en fladdermusfamilj skrämde honom därifrån så det rummet blev uteslutet. Fladdermöss var det som Leonard fruktade mest. Äckliga små flygande möss som sover uppochner på dagen. Vad värre kan finnas?
   Badrummen var enorma. På väggarna fanns det otroliga kakelmönster som sträckte sig flera meter upp till taket som kupade sig över badrummet likt en kula. I taket var det målat små älvor som dansade över en damm och vid kanten av dammen stod en flicka med monokel. Hon skrattade och lekte med älvorna som flätade hennes hår och flög runt omkring henne. Hon hade mycket långt brunt hår som gick ända ner till hennes knäveck och en kort, svart klänning. På målningen var det natt, men det var ljust runt dammen på grund av aktiviteten.
   Leonard stod länge och funderade på varför flickan hade en monokel som äldre män brukade ha förr i tiden. Men det var en mycket vacker antikvara som Leonard gärna skulle vilja ha. Den var unik, den monokeln. Den tunna kedjan som satt fast i den hängde löst bredvid flickans hand medan hon höll i den och skrattade med älvorna.
   Leonard älskade antikvaror, han var en samlare av sådant. Gamla kikare, uråldriga halsband, manschettknappar, allt möjligt. Det var en stor bonus om föremålet kom från 1800-talets England. Då var det ovärderligt – för honom.
   Leonard hittade ett rum som var lagom stort och med tillräckligt med ljus för hans antikstuderande.
   Han kunde se ut på trädgården, som var fylld med nakna träd, och hade till och med en lucka i taket som skulle föreställa en vind. När Leonards mamma Katie stack in huvudet genom dörren höll han på med ett försöka öppna det enorma fönstret.
   ”Vill du följa med till Stonehenge i övermorgon? Det ska antagligen vara en träff där så vi kanske
träffar någon som bor granne med oss.”
   Leonard tänkte efter. Stonehenge hade alltid fascinerat honom så det kanske kunde bli roligt ändå.
   ”Okej, om ni lovar att inte skämma ut mig. Jag kommer hålla mig undan dig och pappa”, varnade
han och hans mamma log bekräftande.
   ”Bra! Din pappa kommer bli jätteglad.”
   ”Det tror jag säkert…” muttrade Leonard för sig själv när hans mamma hade gått.
   Efter flera försök för att få luckan i taket att öppna sig gav Leonard upp. Han slängde sig ner i den
dammiga sängen och hostade när han fick damm i munnen. Han suckade och satte sig upp istället. Han ville inte be om hjälp från sin pappa eller mamma för han visste vad de skulle säga.
   ”Du är tillräckligt smart för att komma på en lösning. Vi kan ju inte hjälpa dig genom hela livet.”
   Han slog nävarna i sängen så att dammet yrde och blev arg på sig själv. Han reste sig bestämt och
gick mot fönstret som han i sin tur försökte öppna. Det gick – efter en stor kraftansträngning som inte var värt att bara öppna ett fönster. Han tittade på vad som kunde ha suttit mellan och som hade hållt fast fönstret på något sätt. En våg av illamående sköljde över honom när han upptäckte spindelväv i gaveln.
   Han hörde något bakom sig, något som drogs ut och föll snabbt. Det slog emot golvet med en öronbedövande smäll. Leonard stog kvar och väntade några sekunder till på att något mer skulle hända innan han vågade vända sig om. Luckan hade öppnats, stegen hade dragits ut och slagit emot golvet. Dammet som låg på golvet hade studsat till och seglade nu sakta ner till golvet igen i det avslöjande solljuset. Leonard log förnöjt och klättrade uppför stegen.
   Däruppe var det kallare, mörkare och tystare. Leonard kunde knappast se någonting men han kunde urskilja att det stod massa lådor och möbler huller om buller längst med väggarna och mitt på golvet. Som tur var hade han alltid med sig sin antika ficklampa som han tog ur fickan och tände. Han försökte först hitta lampknappen eller något som man kunde sätta på lyset med. Men för att vara säker lyste han upp i taket för att se om det fanns en lampa och det gjorde det. I nästa sekund hittade han lampknappen och hela vinden lystes upp. Där fanns gamla golvlampor, fåtöljer, soffor, bruna papplådor, böcker, papper och en massa annat som inte gick att nämna namnen på. Leonard släckte genast ficklampan och stoppade tillbaka den i fickan för att så fort som möjligt dra åt sig en låda med böcker och papper i. Han satte sig till rätta på golvet och tog upp den översta pappersbunten. På de kanske fem första papprena var det ritat massa underliga bokstäver och figurer som inte såg trevliga ut. På papprena under var det skrivet med en tunn, svepande handstil som en dagbok.

19 mars 1837
Igår försökte jag ta kontakt med älvorna men de var inte
vid dammen och de kom inte när jag ropade på dem heller.
Jag behöver verkligen få prata med dem eftersom en av
stenarna är ur balans och min kraft är snart slut.

29 mars 1837
Tio dagar har gått och igår kunde jag äntligen tala
med älvorna. Jag berättade om vad som hade hänt och
de gav mig mer tid.

22 april 1837
Viktig anteckning!! FJÄRDE STENEN I
SOLNEDGÅNGEN INNEBÄR DÖDEN!!

6 november 1837
Vi är på flykt med älvorna och vi har lämnat Allie
efter oss. Jag misstänker att de tog henne och nu vill de ha oss
också. Jag har inte mycket tid kvar då allt gick åt
för att driva dem tillbaka…

6 november 1837 sent på natten
Jag blev väckt av Isoulita och hon sa till mig att några av
vaktälvorna hade hört något för bara någon minut sen
nära inne i skogen. Mina krafter kommer inte räcka
för ett till anfall mot dem. Älvorna får klara sig
utan mig hjälp för nu är det över…

Det sista ordet var vingligt skrivet och avslutades med ett snabbt streck över hela sidan. Leonard lade sig genast ifrån det och tog upp en bok istället. Han blåste bort dammet och läste titeln Sånt som inte ska läsas före läggdags. Det stod inte vem som hade skrivit boken så han öppnade första sidan där det stod LÄSES PÅ EGEN RISK! DU HAR BLIVIT VARNAD. Han bläddrade till nästa sida och började läsa:

Det vare en kal natt i vintertids dock dimma låg tung på marken. Ett släng med ögat opp på trädtopp och till synes en…

Leonard slutade läsa och såg sig omkring. Tjock dimma hade börjat samlas på golvet och snart börjat skymma sikten för honom. Han slog skräckslaget igen boken och fumlade ner den i lådan igen. Dimman försvann.
   Nästa bok som han tog upp såg mycket bättre ut. Ett grönt omslag gjort av ett mjukt material som man kunde misstagit för gräs på långt håll. Med guldbokstäver var det skrivet Älvornas regelbok och var prydd med alla möjliga slags stenar och snäckor. När han bläddrade igenom den var det nästan som att det var en läxa, något som han var tvungen till att lära sig. Det var en konstig känsla som fick honom att lägga ifrån sig den boken också. Han ställde sig upp och tog upp ett litet anteckningsblock ur lådan. Han bläddrade igenom det och det var blanka sidor i hela boken. Han stoppade den i fickan, sköt tillbaka lådan litegrann och klättrade nerför stegen.
   Väl nere på golvet lade han märke till hur högt det var. Det hade han inte gjort innan, vilket var konstigt. Leonard fällde tillbaka stegen och stängde igen luckan med en metallstång som han provat öppna luckan med innan. Det var soligt i rummet trots att det var höst och fönstret var fortfarande öppet. Han gick ut till korridoren för att hitta sina föräldrar vilket inte tog lång tid eftersom hans mamma ropade på honom från köket. Leonard gick ner för trappan och gick med tunga steg mot köket och fann sin pappa i full fart med att hjälpa hans mamma laga mat.
   ”Vi har knappt bott här i en halvtimma och ni lagar redan mat?” sa Leonard lite spydigt och tog upp ett äpple från fruktskålen som stog på bordet. ”Ni har ju inte ens burit in flyttlådorna!”
   Hans pappa hostade till. ”Vi har bott här i tre timmar och vi har ställt in det mesta där det ska vara. Om du inte vill ha mat behöver du inte äta”, sa hans pappa medan han hällde i för mycket salt i potatisgrytan.
   Hur kunde det gått tre timmar när Leonard bara hade försökt öppna ett fönster och klättrat upp på vinden? Och skulle han inte hört flyttbilen då? Han antog bara att rummet han var i låg så långt bort från ytterdörren så han inte kunde höra något. Det var ju faktiskt ett stort hus.
   ”Jovisst, jag vill ha mat. Men se upp med saltet bara, pappa. För mycket är inte bra…” sa Leonard och flinade. Hans pappa flinade tillbaka.
   ”Så du ville följa med till Stonehenge då alltså?”
   Leonard ryckte på axlarna och bet på äpplet.
   ”Ja. Det vore väl kul att se lite antikt från naturen också. Eller om man nu ska kalla det så.”
   Hans pappa höjde ena ögonbrynet. ”Antikt från naturen?”
   ”Ja.”
   ”Stonehenge är knappast antikt.”
   ”Vad är det då?”
   ”Det är mer än antikt. Låt oss säga… Väldigt, väldigt gammalt.” Han pappa flinade igen blev bortföst från spisen av Leonards mamma. ”Och då menar jag verkligen gammalt.”
   Leonard log och gick ut i hallen där hans lådor stog. Han suckade och tog en stor tugga av äpplet innan han började bära upp lådorna till rummet han hade valt.
   Det fanns sex olika lådor. De första två var små och innehöll hans kläder. Den som stog bredvid var ganska stor och innehöll alla hans böcker och de sista var tre lite minde och innehöll alla hans kära antikvaror. Leonard snuddade med fingrarna vid byxfickan där han hade sin ficklampa. Det var det första som han hade fått. Efteråt hade han blivit besatt.
   Många skulle beskriva Leonard som en nörd, en sådan som sitter med näsan uppstucken i en bok hela tiden utan att äta, dricka eller sova. Men det var han inte. Jovisst, han gillade att läsa tjocka böcker och samla på antikvaror, men det betydde inte att han var en nörd. Det var inte hans utseende heller; mörkbrunt hår, mjuka ansiktsdrag, liten näsa, små läppar, små öron, mjuka och inte ”kantiga” händer. Inga glasögon eller utstående framtänder. Leonards tänder var perfekta. Han kunde mer om fantasivarelser än om datorer. Hur kunde man ta honom för en nörd?
   Luckan till vinden hade öppnats igen men Leonard orkade inte stänga så han gick upp dit igen.
   Den här gången tog han fram en annan låda som var lite mindre än den förra. Överst låg en brun bok som han tog upp och blåste dammet av. När han öppnade den föll det ur ett hopvikt papper som han kastade en blick på. Han lade ifrån sig boken och tog upp pappret, vek upp det och läste.

Kära syster…
Om du någonsin hittar detta ska du veta att de inte
fick tag på mig. Det var nära men jag lyckades ta
mig tillbaka till huset utan att de följde efter.
Jag hoppas att du klarade dig med så lite kraft kvar.
Du hade ju ändå älvornas hjälp och om jag visste
var de fanns skulle jag tacka dem oändligt mycket.
Om någon annan än du läser detta kan jag inte säga
var jag är men jag hoppas att du hittar mig ändå.
Det kanske vore bra om jag även nämnde att jag inte finns
kvar i dina ögon så jag gömde monokeln på vinden.
Jag hoppas att vi ses någon gång i framtiden,
Din Syster Allie

Leonard tittade upp från brevet och stirrade in i väggen. Hundratals frågor dök upp i hans huvud. Kunde flickan på målningen i badrummet vara Allie? Vilka var dessa ”De” som nämns hela tiden? Och viktigast av allt: Kunde monokeln på bilden vara gömd på den vinden han satt i nu?
   ”Leo!” En kniv skar sönder hans tankebubbla och fick honom tillbaka till verkligheten. Han visste inte riktigt vad han skulle göra så han bara satt kvar.
   ”Leonard, för Guds skull, sluta gömma dig!” Det var hans pappa som ropade nerifrån. Han
stoppade kvickt tillbaka brevet i boken och lade boken i lådan. Han släckte lampan och gick sakta nerför stegen.
   ”Du behöver inte skrika…”, sa han när han stog på golvet igen.
   ”Jag ropade ju flera gånger på dig men du svarade inte. Det är ju klart jag börjar skrika! Vad höll dupå med däruppe förresten?”
   ”Jag läste. Ville du något speciellt?”
   ”Ja, vi ska äta.”
   Leonard tittade ut genom fönstret och märkte att det var stängt. Det var också redan ganska mörkt
ute.
   ”Okej, jag kommer ner”, sa han och stängde luckan.
   Efter middagen hade klockan blivit mycket, så Leonards mamma hjälpte honom med att bädda sängen. Överkastet var dammigt så det fick de byta. Kuddarna var malätna så de slängdes direkt. Madrassen var grå och gammal så den fick de också slänga. Själva sängen var stadig men gnisslade lite. Leonard fick en ny madrass, nya kuddar som luktade gott och ett nytt täcke. Hans mamma sa god natt och gick ut medan Leonard hela tiden låg och tänkte på brevet och monokeln. Till sist lade han sig på sidan med ena handen under huvudet. Imorgon ska jag hitta den där monokeln…

Den här lilla novellen fick jag inspiration till att skriva när jag gick genom en tunnel, kollade upp i taket och såg små vattendroppar hänga ner. Och grejen med ägg är helt enkelt ifrån att jag fick repliken då Liam skriker åt sin mamma i huvudet en dag bara. Simple as that.
Enjoy, :)

Eggs.
It had been raining for weeks.
I walked through the tunnel, away from the noise, away from all the people. I hated them. All of them. When I raised my head, my heavy, heavy head, and forced myself to open my eyes wide open to look at the roof I just saw eggs, hanging from the ceiling. The water had leaked though. Drops of it was just hanging there, like they didn’t have anything better to do, and just stared at me. There were millions of them, eggs. Before I knew it, one of them landed on my head. How could I foresee that the little collection of water had decided to let go of its hold and fall, inch after inch, and hit my dyed black hair? The impact wasn’t actually anything I was supposed to pay attention to, but I pretty damned as always had to notice it anyways.
Quick, go through the door and close it. Easy, right? Just do it. Go, now. Now!
It ended with me standing outside, staring at the door. It was a white door. A fucking white door.
When I reached for the handle it opened its wide jaw and grabbed my hand.
I screamed in pain, but heard nothing from behind the door.
Nobody home? t;br />   I pulled down the handle and the door swung open. A smell of food hit me – eggs, bacon and beans. I guess mom was home after all.
“Hey Liam!”
I quickly brought forward my iPod and putted the earphones so they could drain my moms annoying voice. The volume went higher, higher and higher. Soon my head was filled with nothing but the wonderful scream of Deftones guitar.
“Liam, look! I made eggs!” I heard her say. How did she do that? How could I still hear her voice
even though I had my iPod on highest volume?
As I walked up the stairs to my room I stomped my feet as loud as I could. That should teach her to shut up.
But oh no.
It’s surprising that she hasn’t been diagnosed with some disorder.
“Liam, Liam, Liam! Do you want some eggs, I made them for you!”
Okay, now she was just doing this to annoy the fuck out of me. How old was she, three? Seriously,
she is a grown woman, for Christ sake.
One more time and that’s it.
Finally, some peace and quiet.
Wrong answer!
When I stood in my room I felt the floor thump a bit when she walked up the stairs.
Stay the fuck out of here, I thought.
She opened the door to my room and I braced myself.
“Here, I made some for you.”
“I DON’T CARE ABOUT YOU AND YOUR'E FUCKING EGGS!” I screamed at her and the look on her face after that was priceless. She didn’t even move, her eyes were wide open and the plate she held in her hand just dropped to the floor.
“Okay, sorry for asking”, she said, after a few minutes of silence. I was breathing heavily and waited for her to walk out of my room.
“Hey mom?” I said when she turned around to walk out.
“Mm?” she said quiet and didn’t turn around.
“Love ya!”

Den här historien skrev jag till min bästa vän när hon fyllde år. Den blev väldigt uppskattad uppfattade jag det som när den blev uppläst. Den är faktiskt lite baserad på en verklig händelse, för jag spelar rollen som cyklisten i slutet. Jag såg två människor stå vid en lyktstolpe och prata, men det var bara för några sekunder. Jag blev så facinerad av situationen att jag blev tvungen att skriva något.
Enjoy, :)

♥   ♠   ♣   ♦
Det som cyklisten hade sett kunde hon inte få ur huvudet. Så hon ökade farten hem, smög tyst in i huset för att lugnt sätta sig med penna och skrivblock. Hon förde pennan mot pappret och lät forma meningarna:
”Det var mörkt. Man kunde bara se det som ljuset från lyktstolpen lös upp…”

Hej och, öhm välkommen?
Tänkte att jag kunde starta en blogg för att dela med mig av mina texter, dax för dom att komma ut i världen tycker jag.
______________________________

Jag skriver ett flertal noveller som aldrig blir klara, men om jag kanske blir peppad här så kanske jag skriver klart dom. Jobbar på en bok också som jag eventuellt kommer posta kapitel för kapitel här.

Tänkte att detta skulle vara ett ställe för folk att komma undan, jag finns här om någon vill prata, jag sitter här och skriver mina texter och ni får oskyldigt läsa dom. Det är som ett hemligt smultronställe. :)

Okej, så vem är jag?
Kalla mig Trent eller Pingvin om ni vill. Jag är 17 år och kilar stadigt med min pojkvän Herr Krabba. :) Jag bor i ett vitt hus med mina föräldrar, lillebror och hund i en trevlig stad. Jag går estet-teater på gymnasiet, spelar teater i kulturskolan och dansar där också. Ritar och skriver på fritiden, fotograferar ibland också, när jag har en systemkamera i mina händer. Om mina vänner skulle beskriva mig med ett ord skulle det nog vara 'Galen'.

Det var nog allt jag hade att säga, for now. Peace.