secretretreat

Hej allesammans! Nu har bestämt mig för att lägga upp första kapitlet ur min bok här, och boken heter Leonard. Hm, fantasifullt.
Anyway, jag har sammanlagt sju kapitel, varav det åttonde som snart är avslutat. Jag skriver inte alls ofta på denhär historien så jag hoppas på pepp. :p
Jag började på den för ett bra tag sen, när jag gick i åttonde klass, så början är rätt annorlunda gentemot nyare kapitel, så keep that in mind. Jag har även ett utdrag med respons från min svenskalärare jag hade i nian, men detta är oförändrat från första gången jag skrev det.
Enjoy, :)


”Livet är som en ask choklad. Man vet aldrig vad man får…”
   – Forrest Gump


Om älvor, systrar och en monokel
Gruset knastrade under bildäcken när den röda jeepen körde in på uppfarten. Leonard steg ur bilen och smällde igen dörren. Han orkade inte bry sig om sin pappas klagande rop om att han kunde repat lacken eller något annat idiotiskt.
   Det var höst, alla löven hade fallit, och Leonard var tretton. På något vis hade hans föräldrar lyckats
övertala honom att flytta med till den pyttelilla staden Amesbury från hans kära uppväxtstad London. De påstod att de hade köpt ett fint litet slottsliknande hus men det liknade mest ett gammalt ruckel. Ett stort ruckel.
   Leonard var tvungen att backa för att se hela huset. Hans föräldrar rusade förbi honom lika ivriga som små uppspelta möss och Leonard suckade. Han slog vad med sig själv om att han aldrig skulle trivas i Amesbury. Han gick efter sina hyperaktiva föräldrar för att utforska lite på egen hand. Rummen var många men små och det fanns ett flertal större som han antog skulle bli sovrum. Ett speciellt sovrum som han hittade hade vacker utsikt över naturen och mycket ljus. Men en fladdermusfamilj skrämde honom därifrån så det rummet blev uteslutet. Fladdermöss var det som Leonard fruktade mest. Äckliga små flygande möss som sover uppochner på dagen. Vad värre kan finnas?
   Badrummen var enorma. På väggarna fanns det otroliga kakelmönster som sträckte sig flera meter upp till taket som kupade sig över badrummet likt en kula. I taket var det målat små älvor som dansade över en damm och vid kanten av dammen stod en flicka med monokel. Hon skrattade och lekte med älvorna som flätade hennes hår och flög runt omkring henne. Hon hade mycket långt brunt hår som gick ända ner till hennes knäveck och en kort, svart klänning. På målningen var det natt, men det var ljust runt dammen på grund av aktiviteten.
   Leonard stod länge och funderade på varför flickan hade en monokel som äldre män brukade ha förr i tiden. Men det var en mycket vacker antikvara som Leonard gärna skulle vilja ha. Den var unik, den monokeln. Den tunna kedjan som satt fast i den hängde löst bredvid flickans hand medan hon höll i den och skrattade med älvorna.
   Leonard älskade antikvaror, han var en samlare av sådant. Gamla kikare, uråldriga halsband, manschettknappar, allt möjligt. Det var en stor bonus om föremålet kom från 1800-talets England. Då var det ovärderligt – för honom.
   Leonard hittade ett rum som var lagom stort och med tillräckligt med ljus för hans antikstuderande.
   Han kunde se ut på trädgården, som var fylld med nakna träd, och hade till och med en lucka i taket som skulle föreställa en vind. När Leonards mamma Katie stack in huvudet genom dörren höll han på med ett försöka öppna det enorma fönstret.
   ”Vill du följa med till Stonehenge i övermorgon? Det ska antagligen vara en träff där så vi kanske
träffar någon som bor granne med oss.”
   Leonard tänkte efter. Stonehenge hade alltid fascinerat honom så det kanske kunde bli roligt ändå.
   ”Okej, om ni lovar att inte skämma ut mig. Jag kommer hålla mig undan dig och pappa”, varnade
han och hans mamma log bekräftande.
   ”Bra! Din pappa kommer bli jätteglad.”
   ”Det tror jag säkert…” muttrade Leonard för sig själv när hans mamma hade gått.
   Efter flera försök för att få luckan i taket att öppna sig gav Leonard upp. Han slängde sig ner i den
dammiga sängen och hostade när han fick damm i munnen. Han suckade och satte sig upp istället. Han ville inte be om hjälp från sin pappa eller mamma för han visste vad de skulle säga.
   ”Du är tillräckligt smart för att komma på en lösning. Vi kan ju inte hjälpa dig genom hela livet.”
   Han slog nävarna i sängen så att dammet yrde och blev arg på sig själv. Han reste sig bestämt och
gick mot fönstret som han i sin tur försökte öppna. Det gick – efter en stor kraftansträngning som inte var värt att bara öppna ett fönster. Han tittade på vad som kunde ha suttit mellan och som hade hållt fast fönstret på något sätt. En våg av illamående sköljde över honom när han upptäckte spindelväv i gaveln.
   Han hörde något bakom sig, något som drogs ut och föll snabbt. Det slog emot golvet med en öronbedövande smäll. Leonard stog kvar och väntade några sekunder till på att något mer skulle hända innan han vågade vända sig om. Luckan hade öppnats, stegen hade dragits ut och slagit emot golvet. Dammet som låg på golvet hade studsat till och seglade nu sakta ner till golvet igen i det avslöjande solljuset. Leonard log förnöjt och klättrade uppför stegen.
   Däruppe var det kallare, mörkare och tystare. Leonard kunde knappast se någonting men han kunde urskilja att det stod massa lådor och möbler huller om buller längst med väggarna och mitt på golvet. Som tur var hade han alltid med sig sin antika ficklampa som han tog ur fickan och tände. Han försökte först hitta lampknappen eller något som man kunde sätta på lyset med. Men för att vara säker lyste han upp i taket för att se om det fanns en lampa och det gjorde det. I nästa sekund hittade han lampknappen och hela vinden lystes upp. Där fanns gamla golvlampor, fåtöljer, soffor, bruna papplådor, böcker, papper och en massa annat som inte gick att nämna namnen på. Leonard släckte genast ficklampan och stoppade tillbaka den i fickan för att så fort som möjligt dra åt sig en låda med böcker och papper i. Han satte sig till rätta på golvet och tog upp den översta pappersbunten. På de kanske fem första papprena var det ritat massa underliga bokstäver och figurer som inte såg trevliga ut. På papprena under var det skrivet med en tunn, svepande handstil som en dagbok.

19 mars 1837
Igår försökte jag ta kontakt med älvorna men de var inte
vid dammen och de kom inte när jag ropade på dem heller.
Jag behöver verkligen få prata med dem eftersom en av
stenarna är ur balans och min kraft är snart slut.

29 mars 1837
Tio dagar har gått och igår kunde jag äntligen tala
med älvorna. Jag berättade om vad som hade hänt och
de gav mig mer tid.

22 april 1837
Viktig anteckning!! FJÄRDE STENEN I
SOLNEDGÅNGEN INNEBÄR DÖDEN!!

6 november 1837
Vi är på flykt med älvorna och vi har lämnat Allie
efter oss. Jag misstänker att de tog henne och nu vill de ha oss
också. Jag har inte mycket tid kvar då allt gick åt
för att driva dem tillbaka…

6 november 1837 sent på natten
Jag blev väckt av Isoulita och hon sa till mig att några av
vaktälvorna hade hört något för bara någon minut sen
nära inne i skogen. Mina krafter kommer inte räcka
för ett till anfall mot dem. Älvorna får klara sig
utan mig hjälp för nu är det över…

Det sista ordet var vingligt skrivet och avslutades med ett snabbt streck över hela sidan. Leonard lade sig genast ifrån det och tog upp en bok istället. Han blåste bort dammet och läste titeln Sånt som inte ska läsas före läggdags. Det stod inte vem som hade skrivit boken så han öppnade första sidan där det stod LÄSES PÅ EGEN RISK! DU HAR BLIVIT VARNAD. Han bläddrade till nästa sida och började läsa:

Det vare en kal natt i vintertids dock dimma låg tung på marken. Ett släng med ögat opp på trädtopp och till synes en…

Leonard slutade läsa och såg sig omkring. Tjock dimma hade börjat samlas på golvet och snart börjat skymma sikten för honom. Han slog skräckslaget igen boken och fumlade ner den i lådan igen. Dimman försvann.
   Nästa bok som han tog upp såg mycket bättre ut. Ett grönt omslag gjort av ett mjukt material som man kunde misstagit för gräs på långt håll. Med guldbokstäver var det skrivet Älvornas regelbok och var prydd med alla möjliga slags stenar och snäckor. När han bläddrade igenom den var det nästan som att det var en läxa, något som han var tvungen till att lära sig. Det var en konstig känsla som fick honom att lägga ifrån sig den boken också. Han ställde sig upp och tog upp ett litet anteckningsblock ur lådan. Han bläddrade igenom det och det var blanka sidor i hela boken. Han stoppade den i fickan, sköt tillbaka lådan litegrann och klättrade nerför stegen.
   Väl nere på golvet lade han märke till hur högt det var. Det hade han inte gjort innan, vilket var konstigt. Leonard fällde tillbaka stegen och stängde igen luckan med en metallstång som han provat öppna luckan med innan. Det var soligt i rummet trots att det var höst och fönstret var fortfarande öppet. Han gick ut till korridoren för att hitta sina föräldrar vilket inte tog lång tid eftersom hans mamma ropade på honom från köket. Leonard gick ner för trappan och gick med tunga steg mot köket och fann sin pappa i full fart med att hjälpa hans mamma laga mat.
   ”Vi har knappt bott här i en halvtimma och ni lagar redan mat?” sa Leonard lite spydigt och tog upp ett äpple från fruktskålen som stog på bordet. ”Ni har ju inte ens burit in flyttlådorna!”
   Hans pappa hostade till. ”Vi har bott här i tre timmar och vi har ställt in det mesta där det ska vara. Om du inte vill ha mat behöver du inte äta”, sa hans pappa medan han hällde i för mycket salt i potatisgrytan.
   Hur kunde det gått tre timmar när Leonard bara hade försökt öppna ett fönster och klättrat upp på vinden? Och skulle han inte hört flyttbilen då? Han antog bara att rummet han var i låg så långt bort från ytterdörren så han inte kunde höra något. Det var ju faktiskt ett stort hus.
   ”Jovisst, jag vill ha mat. Men se upp med saltet bara, pappa. För mycket är inte bra…” sa Leonard och flinade. Hans pappa flinade tillbaka.
   ”Så du ville följa med till Stonehenge då alltså?”
   Leonard ryckte på axlarna och bet på äpplet.
   ”Ja. Det vore väl kul att se lite antikt från naturen också. Eller om man nu ska kalla det så.”
   Hans pappa höjde ena ögonbrynet. ”Antikt från naturen?”
   ”Ja.”
   ”Stonehenge är knappast antikt.”
   ”Vad är det då?”
   ”Det är mer än antikt. Låt oss säga… Väldigt, väldigt gammalt.” Han pappa flinade igen blev bortföst från spisen av Leonards mamma. ”Och då menar jag verkligen gammalt.”
   Leonard log och gick ut i hallen där hans lådor stog. Han suckade och tog en stor tugga av äpplet innan han började bära upp lådorna till rummet han hade valt.
   Det fanns sex olika lådor. De första två var små och innehöll hans kläder. Den som stog bredvid var ganska stor och innehöll alla hans böcker och de sista var tre lite minde och innehöll alla hans kära antikvaror. Leonard snuddade med fingrarna vid byxfickan där han hade sin ficklampa. Det var det första som han hade fått. Efteråt hade han blivit besatt.
   Många skulle beskriva Leonard som en nörd, en sådan som sitter med näsan uppstucken i en bok hela tiden utan att äta, dricka eller sova. Men det var han inte. Jovisst, han gillade att läsa tjocka böcker och samla på antikvaror, men det betydde inte att han var en nörd. Det var inte hans utseende heller; mörkbrunt hår, mjuka ansiktsdrag, liten näsa, små läppar, små öron, mjuka och inte ”kantiga” händer. Inga glasögon eller utstående framtänder. Leonards tänder var perfekta. Han kunde mer om fantasivarelser än om datorer. Hur kunde man ta honom för en nörd?
   Luckan till vinden hade öppnats igen men Leonard orkade inte stänga så han gick upp dit igen.
   Den här gången tog han fram en annan låda som var lite mindre än den förra. Överst låg en brun bok som han tog upp och blåste dammet av. När han öppnade den föll det ur ett hopvikt papper som han kastade en blick på. Han lade ifrån sig boken och tog upp pappret, vek upp det och läste.

Kära syster…
Om du någonsin hittar detta ska du veta att de inte
fick tag på mig. Det var nära men jag lyckades ta
mig tillbaka till huset utan att de följde efter.
Jag hoppas att du klarade dig med så lite kraft kvar.
Du hade ju ändå älvornas hjälp och om jag visste
var de fanns skulle jag tacka dem oändligt mycket.
Om någon annan än du läser detta kan jag inte säga
var jag är men jag hoppas att du hittar mig ändå.
Det kanske vore bra om jag även nämnde att jag inte finns
kvar i dina ögon så jag gömde monokeln på vinden.
Jag hoppas att vi ses någon gång i framtiden,
Din Syster Allie

Leonard tittade upp från brevet och stirrade in i väggen. Hundratals frågor dök upp i hans huvud. Kunde flickan på målningen i badrummet vara Allie? Vilka var dessa ”De” som nämns hela tiden? Och viktigast av allt: Kunde monokeln på bilden vara gömd på den vinden han satt i nu?
   ”Leo!” En kniv skar sönder hans tankebubbla och fick honom tillbaka till verkligheten. Han visste inte riktigt vad han skulle göra så han bara satt kvar.
   ”Leonard, för Guds skull, sluta gömma dig!” Det var hans pappa som ropade nerifrån. Han
stoppade kvickt tillbaka brevet i boken och lade boken i lådan. Han släckte lampan och gick sakta nerför stegen.
   ”Du behöver inte skrika…”, sa han när han stog på golvet igen.
   ”Jag ropade ju flera gånger på dig men du svarade inte. Det är ju klart jag börjar skrika! Vad höll dupå med däruppe förresten?”
   ”Jag läste. Ville du något speciellt?”
   ”Ja, vi ska äta.”
   Leonard tittade ut genom fönstret och märkte att det var stängt. Det var också redan ganska mörkt
ute.
   ”Okej, jag kommer ner”, sa han och stängde luckan.
   Efter middagen hade klockan blivit mycket, så Leonards mamma hjälpte honom med att bädda sängen. Överkastet var dammigt så det fick de byta. Kuddarna var malätna så de slängdes direkt. Madrassen var grå och gammal så den fick de också slänga. Själva sängen var stadig men gnisslade lite. Leonard fick en ny madrass, nya kuddar som luktade gott och ett nytt täcke. Hans mamma sa god natt och gick ut medan Leonard hela tiden låg och tänkte på brevet och monokeln. Till sist lade han sig på sidan med ena handen under huvudet. Imorgon ska jag hitta den där monokeln…