Leonard 4 - Alla har hemligheter, även föremål
' ”Du måste skämta...” tänkte Leonard för sig själv och kröp sakta mot sängkanten. Han sträckte på halsen sakta för att se vad som fanns där och såg ett litet huvud, sen armar, vingar, kropp och ben. Han stirrade storögt på den lilla varelsen som tog sig för huvudet och stönade smärtsamt. Leonard kunde avgöra att det var en flicka, eller kanske hona, eftersom han inte visste var det var för något. Hon hade blont hår på sitt lilla huvud som var bakdraget i en stram, hög tofs, hennes hy var i en grön nyans och vid armbågarna hade hon små tofsar som stack ut till sidorna. Vingarna var ungefär lika stora som två tredjedelar av hennes hela längd, kanske större, och var gjorda av något som såg ut som ett nätverk av trådar som såg ytterst ömtåliga ut. Själva hennes kropp var smal och såg lite lekfull ut. Vid naveln hade hon en liten tuffs av ljusgrönt hår, nästan likadant som på armbågarna, och hennes ben var långa och smala. Den lilla varelsen hade inga kläder, men ett litet tygstycke var knutet runt midjan och täckte området mellan midjan och knäna. Leonard hade beslutat sig för att kalla denna varelse mänsklig eftersom hon hade på sig något som såg ut att efterlikna en kjol.
' Hon stapplade försiktigt mot monokeln, som låg en bit ifrån henne och som var lika stor som halva hennes kropp, och tog upp den. Först luktade hon på den, sen höll hon den framför huvudet och såg sig omkring genom den. Hon virrade omkring i en cirkel och såg till sist, av en slump, upp på Leonard när han låg på sin säng och betraktade henne. Han låg blixtstilla. Hon verkade se rakt på honom, men inte riktigt se honom. Hon log brett, visade tänderna (som för övrigt var fint vita), räckte ut tungan. Leonard blinkade en gång. Den lilla varelsen blev snabbt allvarlig och tog bort monokeln från sitt ansikte. Hon lutade sig fram och kisade med ögonen. Leonard råkade blinka igen och hon började skrika. Leonard skrek också till men den lilla varelsens skrik var ljust, gällt och hördes inte så mycket. Men han underskattade inte henne för det, eftersom det ändå började ringa i öronen på Leonard. Hon skrek i säkert en halv minut innan hon föll ner på golvet av utmattning.
' ”Nej, nej, nej, NEJ! Åh, heliga trädtoppar, neeeej!” Hon sprang runt i cirklar, tog sig för huvudet och skrek i små perioder. ”Varför? Åh nej!”
' Leonard tvekade lite.
' ”Snälla, ta det lugnt. Du behöver inte skrika, jag ska inte göra något.”
' Den lilla varelsen stannade och såg upp på Leonard.
' ”Inte skri–...!? Vad är det du står och säger till mig?! Det är ju klart jag måste skrika, jag skriker alltid, skrika är vad jag gör, och, och...!” Den ljusa rösten fick Leonard att skratta inombords.
' ”Men, varför skriker du?”
' ”Därför att det är DU som... WOAH! Nehej du! DET tänker jag inte berätta!”
' Leonard suckade. ”Okej då. Jag heter Leonard, jag är harmlös för allt och alla. Jag skulle inte ens kunna skada en fluga!”
' ”Sluta upp med dina artigheter, jag vet nog vad du vill!”
' Leonard sträckte sig efter monokeln men stannade sen.
' ”Du, hur kommer det sig att jag kan se dig utan monokeln?” Han såg på varelsen.
' ”Jag vet inte! Och du får inte ta den, den tillhör Allie, dumma pojke! Jag kom ju hit för att skaffa tillbaka den till henne och du bara... förstör!”
' ”Vänta nu. Blev du skickad hit av Allie?”
' ”Uhm, nej, inte direkt Allie... Nej, jag kom hit själv.” Hon lade armarna i kors och stirrade surt på Leonard.
' ”Men hur visste du att den fanns här?” sa han sedan. Den lilla varelsen tvekade ordentligt innan
hon sa: ”Jag var uppe på vinden för att hämta den, men paketet hade fått fnatt, och då förstod jag att monokeln var borta. Paket blir ju så fruktansvärt upprörda när man tar deras saker, vet du...” Leonard nickade med ett litet osäkert flin. ”Men i alla fall, så tänkte jag att jag kunde försöka lukta mig till det. Det tog ju ett tag att behöva flyga runt hela huset där DU har varit.” Hon glodde surt på honom. ”Men till sist, efter en lång dag hamnade jag här, men jag fick damm på min vinge, så jag kunde inte flyga längre. Och det hade trasslat in sig i mina fötter så det var svårt att komma loss. Det var ju på liv och död eftersom i dammråttor lever Casulother som lever på vingmembran. Och efter du tappade monokeln på mig skrämde det iväg dem.” Ett brett smil bredde sig ut över den lilla varelsens ansikte. Leonard bara nickade och låtsades att han förstod, vilket han gjorde till en viss del.
' ”Men, om du inte har något emot att jag frågar, vad är du för något?” sa Leonard och vågade sig lite längre fram mot henne. Den lilla fnissade till och tog tag i änderna på kjolen och neg.
' ”Mitt namn är Antroulita, jag är en älva och jag är med i det främsta försvarsrådet. Jag jobbar snäppet under min halvsyster Isoulita, och Rifikany, som är våran högste ledare.”
' Leonard fick sig en lite déjá vú känsla, och tänkte att han hade sett namnet Isoulita förut. Hans minne tog tillbaka honom till första gången han var uppe på vinden, då han hade tagit upp papper som det var skrivet på. Det hade varit Annie, Allies syster, som hade skrivit en slags dagbok när det hade varit svåra tider. Och Leonard mindes att Annie hade skrivit om Isoulita.
' ”Kände du Annie?” frågade han sakta och den lilla älvan fick genast ett sorgset ansiktsuttryck.
' ”Jo, visst kände jag henne. Det var hemskt att hon skulle dö som hon gjorde. Annie hade alltid försvarat oss, och vi gav henne egna krafter så hon skulle bli starkare. Men den stackars flickan brydde sig för mycket om sin syster och använde allt för att... Sastax... inte skulle ta henne. Sen såg jag henne sitta lutad mot ett träd, skriva på sitt papper med sina sista krafter, innan mörkret kom smygandes ner uppifrån trädet och slukade henne.” Antroulita började snyfta lite medan hon plågsamt återupplevde den hemska natten. Leonard kände en slags medkänsla och blev ledsen han också. Den lilla älvan satt och snyftade en stund innan hon drog med armen under näsan och gav ifrån sig ett blött ljud. Hon såg på Leonard med blinkande, blanka och stora ögon. Hon log lite och tittade sedan ner.
' ”Men, nu ska vi inte sitta och läcka över det. Låt oss få detta överstökat”, sa hon och knyckte till med armen, samtidigt som hon knäppte med fingrarna. En liten grön bok dök upp i hennes hand. Omslaget var så grönt och vackert att det nästan såg ut som gräs. Lite på översidan av mitten stod det med slingrande bokstäver Älvornas regelbok, och lite varstans var snäckor och stenar i olika färger och former fastsatta på något mystiskt vis.
' Antroulita hötte med boken mot Leonard. ”Den enda kopian av denna boken, och JAG hittade den”, sa hon stolt och kramade om boken hårt. Leonard blev lite stum och pekade lite handikappat på boken, som den han även kände igen från sitt första besök på vinden. Men hur hade den hamnat hos Antroulita, och hur hade den blivit så liten?
' ”Du, den där boken låg uppe på min vind igår, och då var den större än båda mina händer. Jag tror att det finns mer än bara en kopia...” Antroulita lade huvudet på sne och såg på Leonard.
' ”Men det var ju där jag hittade den. Haha, du är verkligen en rolig prick du!” sa hon och brast ut i gapskratt. Leonard kunde inte riktigt förstå vad som hade varit det roliga i det, men försökte se lite road ut i alla fall.
' ”Hur fick du den så liten då?” sa han oförståndigt.
' Hur jag fick–...? Skojar du med mig?” Leonard skakade på huvudet. ”Åh, flygande granbarr, lilla vännen! Du vet väl att Älvornas regelbok krymper eller växer beroende på vem som håller i den?!” Leonard skakade åter igen på huvudet och försökte hålla sig för skratt med tanke på den lilla älvans roliga svärordsuttryck. ”Jaha, jaja, men nu vet du det. I alla fall måste vi fixa detta nu, så lyssna!” Antroulita slog upp boken på vad som verkade måfå och började citera:
' ”’Kontakter med människor § 101:43 – All kontakt med människan är förbjuden, om inte kontakten inte bryter mot § 682:7’” Antroulita drog en djup suck och bläddrade långt fram. ”’Kontakter med människor § 682:7 – Om människan i fråga skulle äga eller ha ägt Crimsonklenoden, skulle denne välkomnas av Rifikany och resten av älvsläktet, och skulle ombeds att kämpa mot Sastax med hjälp av älvorna och klenodens kraft. Undertecknat Rifikany Niegzwa, älvornas ledare’” Antroulita slog ihop boken med en smäll och såg allvarligt upp på Leonard.
' ”Men det där visste jag ju redan, Allie har ju berättat för mig.”
' ”Ah, men har hon berättat om att du ska få egna krafter av oss, och har hon förklarat hur monokeln funkar egentligen?”
' “Egentligen? Har den mer krafter utöver det som jag vet att den kan göra?”
' ”O ja, det kan du ge dig på!”
' Leonard fick plötsligt en konstig känsla i magen. Han visste inte vad det var, men gissade på nervositet. Han skulle få krafter. Av älvor. Det var de orden han inte kunde tro på.
' ”Hmm, okej. Vad är det för krafter jag ska få av er då om jag redan har monokeln?”
' ”Dumma pojke, du fattar väl att monokeln inte är det enda du behöver. Den är tillräckligt ömtålig som den är. Nej, du kommer få större krafter än det...”
' ”Kommer jag kunna flyga?”
' Antroulita log stort. ”Men lilla du, det kan du redan.”
